Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
häst. Han hade likväl på sista tiden blifvit så van
att se dylika sporrsträcksridter, att ban föga
bekymrade sig öfver dess ändamål. Kommen till
fähuset hörde ban hästarna frusta och skrapa; han
gick bort för att smeka dem och för att se, att de
icke gjorde någon skada.
Vid den närmaste hästen stod en ung man;
högra handen hade ban lindat i djurets man, och
med den vänstra sökte ban lösa den knut,
hvarmed det var bundet. Prinsen såg de trasiga
kläderna, de nakna, sargade fötterna, håret, som tjockt
och oredigt svepte sig kring halsen; allt föga
för-troendegifvande.
— Hvad nu? ropade ban. — Hvad är du
för en? Tänker du stjäla hästen?
Främlingen kröp ihop som under ett slag, ban
släppte knuten och vände sig om. De stora,
mörkgrå, blänkande ögonen stodo stirrande mot prinsen.
En stark, oförklarlig rädsla bemäktigade sig
Solivro; ban grep efter vapen mon fann icke.
— Du är Main, hviskade ban.
Främlingen svarade icke; hufvudet sträcktes
lyssnande framåt; ban släppte sitt tag i manen
och gjorde en rörelse som för att fly. Men genast
insåg han det omöjliga i en flykt till fots. Han
tryckte sig mot hästen, liksom had ban djuret 0111
skydd.
I ett nu voro höfvidsmannen oc.li knekten öfver
honom. Han gjorde icke något motstånd.
Prinsen smög sig därifrån; en het rodnad
brände honom ända ned öfver axlarna. Då han
vände om hörnet, stötte ban emot Tairavita. Hon
grep honom i skuldrorna.
— Rädda honom!
Men han slet sig lös.
— Jag kan icke. Låt mig vara!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
