Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
icke att ge hvarje ord sitt bifall och lockade
sålunda allt flera.
Irlam och Ostata kommo tillsammans ut frän
slottet, och närmade sig den lyssnande gruppen.
Då Solivro slutat att tala, gick Ostata bort till
honom och kysste hans händer.
— Du är försoningens furste, sade hon, till
lycka för dig själf och ditt folk.
Hon vände sig mot Barrelen och Irlam.
— Hvad som fordom var strid, är nu frid.
Ty så är Solivros den Milde och Rättvise, så är
hans önskan.
Hon uppmanade dem, ocli inför fursten och
hofvet slöt den unge Irlam i sina armar den man,
som bragt Irlam den Gamle och hans män om
lifvet.
Hofmännen, som hittills nöjt sig med ett
gillande mummel, uppgåfvo nu sådana jubelrop, att
en gammal slottsvakt, hvars svaga förstånd icke
mäktade fatta de ovanliga ropens innebörd,
skyndade till furstens hjälp. Hans dumma rädsla väckte
mycken munterhet, och det var endast
kammarsvennen och Savagrin, som icke funno knektens
förvirrade ursäkter utomordentligt lustiga. Den ene
kunde icke glömma de förebråelser, som gifvits
honom; den andre var för gammal och vresig för
att finna nöje i det, som ban hade skäl att misstro.
Solivro märkte icke eller bekymrade sig föga
om sin gamle lärares trumpna miner. Hans
äregirighet, hans godhet och hans kärlek hade fått de
bästa löften; han hade druckit beröm så törstigt
och sniket, som en uttröttad hjort dricker vattnet,
där det porlar under täta och fridsamma grenar.
Han kände sig så stark och lycklig, som en
yngling, hvars mod vunnit seger under den älskades
ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
