- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
180

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

180

— Då jag ännu var helt ung, stod min håg
till de strider, som en oförskräckt klokhet och mod
göra lysande. Och vid min sida hade jag en vän;
under dessa inbillade strider lämnade han mig
aldrig. Jag kallade honom Marate, och jag minns
ännu alla de drag, jag gaf honom. Han liknade
rätt mycket Barrelen, som då var ung krigare, ocli
som jag en gång sett i faders salar. Men Marates
själ var icke Barrelens; Marates själ var min.

— Så trängdes ban undan af Tairavita. Hennes
goda ögon jagade icke blott Marate utan äfven de
krigiska och hårda tankarna på flykten. Hon tålde
icke större ondt, än hvad som trifdes ihop med ett
gladt litet gäckande skratt. Och hon ändrade mina
tankar därhän, att jag mera sträfvade efter att bli
en lycklig än att bli en lysande människa.

— Så nära hvarandra kommo våra sinnen.
Och likväl icke så nära, som mitt hjärta önskade.

— Då Irlam, som var faders fiende, kom i mitt
våld, bad hon för hans lif. Jag förstod henne icke.
Han var faders argaste fiende, och för mig var det
sant och enkelt, att han måste dö. Jag förstod
henne icke; hon var mig främmande.

— Hur det plågade mig! Hon tvang mig med
en smekning. Jag gjorde det, hon bad. Rätt
tydligt minns jag mina tankar. Kärlek, är det
omfamning? Icke mer? Och då jag tänkte så, kände
jag bat mot denne Irlam, hvars fara gett mig
Taira-vitas kyss.

— Dårskap! Men från denna stund var min
kärlek icke densamma. Icke mindre öm, icke mindre
stark. Som förr styrde den alla mina tankar. Och
dess glädje var lika ljuf.

— Men jag kände saknad. Jag vet icke, hvad
jag saknar. Jag vet icke. Kanske, då jag finner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free