Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Religionshistoriska folkböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
predikare af en tro. Men är det fråga om tro, så kan det
naturligtvis ej vara andra förmenadt att hylla en annan tanke än
den Wrede »skänker sin tro».
Vida mera tilltalande, såväl till form som innnehåll, är
W. Boussets framställning af Jesus, äfven om han i
realiteten, d. v. s. i uppskattningen af Jesu person och hans
evangeliiförkunnelse, ej just skiljer sig från de andre. Jesus
är också för honom en människa rätt och slätt, låt vara en
stor och god människa, ja en människa, som på absolut sätt
realiserat den sanna religionen, visat den sanna gudsförtröstan,
ådagalagt den oböjliga sedligheten och adlat lidandet. B.
medger utan någon tvekan — häri olik Wrede — att Jesus ville
vara den sanne Messias; han upptog, säger han vidare, genom
»ett oerhördt dåd» lidandet i Messiasbilden och eröfrade
därmed en för judendomen tillsluten värld (sid. 90 f.). Men
Messias-medvetandet var dock blott en form — och en
otillfredsställande form (sid. 84) — för Jesu höga medvetande om sig själf.
Huru högt Jesus än ställde sig öfver alla, som kommit och
gått före honom, så öfverskred han dock aldrig gränserna för
det rent mänskliga; häri låg just hans storhet, att han visste
sina gränser. Aldrig har han gjort anspråk på att vara
världsdomare. De ställen, som innehålla en sådan tanke (Mark. 8:
38; Matt. 16: 27 m. fl.), uttrycka traditionens förvandling af
honom (sid 94 f.). Att Jesus uppfattade sin död som ett
försoningslidande för andra, vågar förf. ej med bestämdhet
förneka (sid. 96), men bestrider att Jesus gjort syndaförlåtelsen
beroende af sin försoning. I afseende på Jesu uppståndelse
uttrycker han sig något försiktigare än Wernle och Wrede,
men menar knappast något annat än de: »Efter passionstiden
följde påsken i lärjungarnas själar (!), och de grundade den
första kristna församlingen under förkunnelsen af att Herren
var uppstånden och lefde. Hvad lärjungarne upplefvat under
dessa påskdagar, tillhör ej en framställning af Jesu person och
lif; det är en del af den urkristna församlingens historia. Men
ett måste dock här sägas såsom en afslutning af denna
framställning. Allt hvad de då upplefde och hur de upplefde det,
tillhör en yttre och förgänglig form. Men den innersta kärnan i
dessa upplefvelser var och förblef den, att deras herres och
mästares gestalt åter trädde inför deras andliga öga, nu
förklarad och befriad från hvardagslifvets tillfälligheter. Denna
bild, och ej någon som helst yttre erfarenhet, var det som i
sanning tvingade dem att bekänna, att herren lefver och med
sin ande är hos dem till dagarnas ände». Dessa ord kunna
tolkas så, att Jesus, såsom den upphöjde och förklarade, visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
