Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - E. S.: Nytestamentliga anmärkningar - 1. »Kreter ljugare städs»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro ljugare och äfven Zeus är begrafven. På samma sätt
betraktar den på Neros tid lefvande romerske skalden Lukanus
(Pharsalia VIII, 872) kreternas lögnaktighet. Egypterna —
säger han — äro jämt så stora ljugare beträffande den store
gudens graf, som Kreta är i fråga om åskgudens: »Tam mendax
Magni tumulo, quam Creta Tonantis.»
Det synes alltså vara obestridligt, att det enligt grekisk
religionsuppfattning var en lögn, ett bestämdt påstående, alltjämt
upprätthållet, och ej ett moraliskt lyte i allmänhet, som
förskaffat kreterna benämningen »ljugare städs’». Enligt hedningen
Lukianos’ otro och de kristnes tro var det emellertid snarare
sanning i detta deras påstående. Ty frågan om ett påstående
är osanning eller icke, beror i sådana fall af den religiösa
uppfattningen hos den, som uttalar det.
Om kreterna äfven i öfrigt, enligt grekisk uppfattning, voro
särskildt benägna att tala osanning, är svårt att säga. Lukianos
säger på ett ställe (Philopseud. 3), att det icke är att undra på,
att folk och städer ljuga både offentligen och enskildt, »när
kreterna kunna visa på Zeus’ grafvård utan att rodna». Den
djupa sarkasm, som ligger i ett sådant yttrande, kan innebära
mera sanning äfven beträffande kreterna, än den hedniske
tviflaren själf kanske menat.
Klart är i alla fall, att när Paulus i sitt bref till Titus
använder Epimenides’ karaktäristik af kreterna, han icke tänker
på den, enligt det anförda, ursprungliga meningen i denna
karaktäristik utan på ett allmänt etiskt lyte, vare sig nu detta
var befogadt eller icke. Ty i annat fall skulle han ju såsom
de troende grekerna ha tillskrifvit guden Zeus evighet. Af de
äldsta kristna exegeterna (Theodorus, Chrysostomus och
Hieronymus) ser man emellertid, att de härvid hade att bekämpa en
åskådning hos vissa mot kristendomen afvoga personer, hvilka
kände till den ursprungliga innebörden i Epimenides’ ord och
af den omständigheten, att Paulus upptagit och tillägnat sig
dem, drogo den slutsatsen, att han också vill försvara Zeus’
odödlighet[1] — ett förhållande, som på nytt bekräftar den ofvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
