Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Kristendom och kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pietisten ville, att kristendomen skulle tydligt synasi
kulturen. Kulturarbetet skulle m. a. o. af den kristne så bedrifvas,
att kristendomslifvet därunder särskildt framhäfdes såsom en i
allt återkommande tendens, ja så, att religionen om möjligt
därigenom vann ökad utbredning. Kulturen skulle tagas i
konventikelns tjänst. Men en följd däraf blef naturligtvis, att rätt
betydande områden af det, som dock nödvändigt måste räknas
till kulturens vitalintressen, såsom vetenskap, konst, politik,
socialt framstegsarbete m. m., försummades och t. o. m. gjordes
misstänkta. Pietismen visade sig egentligen blott äga sinne för
sådana kulturuppgifter, som omedelbart tjänade lifvets nödtorft
eller som lätt kunde underordnas en påtaglig andlighet. —
I det allmänna omdömet om hvad som hörer till sann
kristendom är man ännu rätt mycket bunden af pietismens
åskådning. Vid en flyktig betraktelse ser det ju äfven ut,
som om den pietistiska åskådningen hade Jesu och
apostlarnas auktoritet för sig. Ja, detta ytliga omdöme finnes i
själfva verket hos många, om hvilka man icke kunde vänta det;
man möter det till och med hos berömda män ibland oss den
dag som nu är.
En undersökning af huru det rätteligen förhåller sig i detta
i sanning viktiga ämne måste naturligtvis ha stort aktuellt
intresse. Och då jag nu här går att anmäla ett arbete, som
sysselsätter sig med spörsmålet, tänker jag att tidskriftens
läsekrets gärna skall ägna någon liten uppmärksamhet däråt.
Professor Mayer vill först uppvisa, att kristendomens etiska
princip står i öfverensstämmelse med krafvet på kultur och
med kulturarbetets framåtskridande. Han är öfvertygad om,
att protestantismens ofvannämnda princip är riktig, och han
vill utveckla den så, att den icke skall behöfva bli utsatt för
pietismens misstolkning; d. v. s. hans intresse är att därunder
gent emot klumpigt religiösa förfuskningar verkligen söka
tillvarataga kristendomens religiösa egendomlighet. Men han går
icke historiskt och urkundligt tillväga, d. v. s. han undersöker
icke de vittnesbörd om och af Jesus, hvilka historien gifver
eller skulle kunna förmedla åt oss; utan han löser sin uppgift
mera i allmänhet på slutledningens väg. Och då utgår han
därifrån att Jesu etik fullständigt behärskas af kärleksbudet,
betraktadt som en lifsprincip utan att några regler för enskilda
fall eller några speciallagar, som ju förr eller senare måst bli
föråldrade, däri innehålles. Vidare betonar han, att tydningen
af kärleksbudet inom kristendomen icke får gå i sentimental
och pjunkig utan i äkta folklig och sund riktning. Kärleken,
som Kristus kräfver, sammanfaller visserligen icke, menar han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
