Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Till frågan om bibelns auktoritet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristi fader. Deras uppfattning, ehuru från tidshistorisk
synpunkt ofta ohistorisk, blir i alla fall historisk »imgrossen Stile».
De traditionella författarnamnen voro lika litet för dem som
för oss egentligen viktiga: vi räkna icke en bok till vår
gammaltestamentliga bibel därför, att den tillskrifves David
eller Jesaja, utan därför, att den var en del af Jesu egen
bibel. Och vi böra läsa den, såsom Jesus själf läste den, med
sinne för kärnan, utan bokstafsträldom, utan att förblanda de
yttre tecknen och undren med det egentligen underbara. De
gränser, som natur och historia dragit för våra insikter om de
jordiska tingen, funnos också hos människosonen och visa sig
t. ex. i hans ställning till den gammaltestamentliga världsbilden.
Delade han sin tids numer öfvergifna meningar i dessa ting,
förringar detta icke hans vittnesbörd om Gud, om ljuset i oss
och ljuset på våra vägar. Att han skulle återkomma, det visste
han, emedan han visste, att hans fader förbundit hela
mänsklighetens öde med honom, men dagen och stunden kände han
icke. Hans ofelbarhet låg inom den religiösa sanningens sfär,
icke inom den mänskliga forskningens. Viktiga lärdomar
meddelas oss af Jesu syn på G. T. En blott tidshistorisk
uppfattning af detta faller på Jesu djupa inblick i dess verkliga
uppenbarelsekaraktär; men hans ställning till G. T. lär oss också
att skilja en traditionell omklädnad från det egentliga
Gudsordet. Bibeln — utbrister förf. i slutet af sina betraktelser —
behöfver icke vår hjälp, ty den är mäktig att hjälpa sig själf;
vi må förtroendefullt öfverlämna åt Gud, hvad som angående
enskildheterna i dess framställning kan af vetenskapen bevisas,
och i skriften söka Gud för oss, icke Guds väsen i och för
sig; det gamla testamentet skola vi läsa så, som Jesus läst det,
och så, som hans apostlar lärt sig af honom.
I »Das Offenbarungsansehen der Bibel» (1903) redogöres
för den evangeliska s. k. formalprincipen, som K. hellre ville
kalla uppenbarelseprincipen, och framställes dess betydelse för
den reformatoriska ståndpunkten. Luthers fordran på den
enkla, tydliga ordameningen i motsats till den föregående
allegoriska utläggningsmetoden betonas. Bibeln såsom ett helt i
sammanhang med och syftning till Jesus Messias är bärare af
den uppenbarelse, som är något mer och högre än Guds
skapande och ledande verk i världen, då dess innehåll är han
själf i sitt mest personliga förhållande till oss. Bibeln kan
därför icke tvinga sig till erkännande: den förmår icke mer
än Kristus själf, då den är den fasta historiska storhet, genom
hvilken Kristus fortverkar i historien. För hvarje religiöst
sökande framställer den som hufvudfrågan: hvad synes dig om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
