Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Gustaf Lizell: Nyare homiletisk litteratur (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för hela pietismen, Äfven betonas, att med denna art predikan
ofta följer en viss ensidighet och separationslust, för hvilken
H. varnar, samtidigt med att han erkänner det värdefulla i
väckelsens egendomliga homiletiska gåfva. — En alldeles
särskild art väckelse-rörelse i Tyskland är den från England
komna s. k. evangelisationen. Öfver dennas uppkomst och
utveckling i Tyskland ger H. en högst intressant exkurs. Han
betecknar den såsom en af metodismen influerad nypietism,
som i motsats till den äldre pietismens ängsliga lagiskhet
karaktäriseras af en glad förtröstan och ett friskt mod. Då i vårt
land flera af de under 1800-talets senare hälft från engelskt
håll influerade religiösa strömningarna äga åtskilligt med denna
evangelisationsrörelse gemensamt, är Herings studie med dess
karaktäristiker och litteraturhänvisningar äfven för våra svenska
förhållanden af stort intresse och torde kunna ge goda uppslag
för liknande behandling af sista halfseklet hos oss. — Vid sidan
af den s. k. väckelsepredikan finnes äfven en
omvändelsepredikan i mera vidsträckt mening (jene ist wir ein Wassersturz,
diese gleicht dem milden Regen), såsom hvars representanter
anföras K. J. Nitzsch, Julius Müllensiefen och Emil Frommel.
Den utmärker sig genom sin ’allmählich wirksame und doch
tief eindringende, innerlich gewinnende Art’. — En annan
prediko-art riktar sig mera direkt på den etiska sidan hos
människan. Den talar ej om synd i allmänhet, utan om bestämda
synder, ej om lydnad och trohet mot Guds vilja öfverhufvud,
utan om de och de bestämda lydnadsprofven. Denna riktning
kan urarta till s. k. moralpredikan, om frälsningsnåden
tränges i bakgrunden och de etiska förmaningarna ej ställas i
beroende af trossanningarna. Så gick det med den grekiska
predikan i gamla kyrkan, den semipelagianska katolska predikan
under medeltiden samt upplysningstidens predikan i nyare tid.
Vissa faror åt det hållet anser H. äfven f. n. finnas. — En
annan art predikningar, som också syfta till själslifvets
innersta är tröstepredikan. Äfven här måste Kristus vara
centrum. I honom ha alla de försoning, som med sin egen
rättfärdighet komma till korta. Inför hans gestalt och
evighetslifvets ljusa mål finna oroliga själar ro, sorgsna glädje och
t. o. m. döden öfvervinnes. — Vid alla dessa nu nämnda
predikoarter förekommer äfven undervisning, enär predikans
innehåll »ej är några transcendentala själsstämningar eller något
empiriskt innehåll i medvetandet, utan en historisk
uppenbarelse, som behöfver läras». Men naturligtvis kräfvas under sådana
förhållanden äfven direkt undervisande predikningar. Den Heliga
Skrift visar, huru den äldsta kristna tiden gaf undervisning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
