Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ledamöter, ja röra deras tunga . . . till att häda och försmäda
både Gud och människor. Så hade skett med den nämnda
prästdottern, hvilken han »lekamligen besatt, jämmerligen kvalt och
anfäktat, än uttänjt och utsträckt hennes lemmar och ledamöter, än henne
ihopkrumpit, borttagit hörseln, dragit ögonen långt in i hufvudet och
tungan dubbel innerst i halsen, och hafver så till några timmar
gjort henne blind, döf och dumbe. Men när tungan lös blef,
hafver han missbrukat henne till hädelse och försmädelse.»
Det blefve för långt att citera de otaliga arterna af
djäfvulens verksamhet enligt äldre tro. Summan är den, att han
vet allt, är öfverallt och förmår allt. Otaliga äro hans sätt att
skada och tusenfaldig hans konst. Intet ondt och ingen olycka
mellan himmel och jord ges, som icke han vållar. Och ingen
går säker. Ingen tro hjälper, ingen lärdom, ingen fromhet.
Genom läran om hans förskapande till en ljusens ängel och
försåtliga råd till goda gärningar vedervågade man fullkomligt
hvarje visshet i tydningen af sitt inre lif, dess tankar och
ingifvelser. Här var enda räddningen att hålla fast vid den
uppenbarade läran såsom det enda säkra, en psykologisk
nödvändighet i en tid, där den egna religiösa erfarenheten
misstänktes lika mycket som andras och den personliga
religiositeten, när den tog aktiv form, till följd af personlighetslifvets
ringa utveckling i allmänhet, tvangs att upptaga de äldre
former af religiositet, som vi finna hos en Margareta i Kumla.
Detta är nu blott några få drag ur tidens djäfvulstro, men
de äro måhända nog för att öfvertyga oss om dess realism.
Det bör blott tilläggas, att denna väsentligen ökades och
uppdrefs för det analfabetiska folket genom ytterst drastiska
kyrkobilder af djäfvulen, helvetet och hela dess här, ett ypperligt
medel att riktigt bränna in dessa ohyggligheter ej minst i
barnens fantasi, såsom ofta är fallet än i dag.
Hur otäck denna djäfvulstro än var och hur skrämmande
den än blef, får man likväl icke öfverdrifva dess inverkan på
lifvet och föreställa sig, att man gick i en ständig fruktan.
Visst var djäfvulen en led fiende, men alldeles maktlös stod
man icke. Mindre betydde väl teorien, att hans verk skedde
blott på Guds tillstädjelse, de ogudaktiga till straff, de trogna
till pröfning och tuktan, ty i praktiken var denna tillstädjelse
så öfver höfvan rik, att den tyckes ge rum för ett tämligen
vidlyftigt regemente på egen hand. Det enda, som halp mot
den starke, var tron på den starkare och hans ord och tilliten
till ordets ämbete. Hos Luther personligen finna vi sålunda en
gudsförtröstan så stark, att hvarje spår af fruktan är försvunnen.
Hans tro på djäfvulens makt är lika stark som hos någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
