Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är väl sant, att Gud själf, utan änglarnas tjänst, kunde
beskärma oss för djäfvulen och all olycka... men han vill icke
göra det, ty han har så förordnat, att det ena kreaturet skall
tjäna det andra... De äro vänliga, barmhärtiga, välvilliga och
milda andar, som gärna åtaga sig att förhindra djäfvulens anslag
och uppsåt.»
Så kunde nu en Luther utan sedlig fara röra sig med tidens
djäfvulstro, men där icke hans sedliga och religiösa kraft fanns,
där ställde det sig annorlunda. Innehafvaren af predikoämbetet,
som stod rustad med ordet, Jesusnamnet och sin
ämbetsmyndighet, befann sig ju i en ganska säker position, isynnerhet i
ämbetets högre grader. Men för folket, som hade hvarken
ämbetsmyndighet eller skriftkunskap att slå den lede med, blef
striden ojämn nog. När allt gick väl, var det naturligtvis icke
mycket tal om den ondes verk. Då var man väl tillfreds, och
fäderna voro i det hela ett gladt och oförväget släkte, som i
välgångstid räddes hvarken den lede eller trollen.
Men om man sålunda icke får öfverskatta djäfvulstrons
verkningar, så får man heller icke underskatta dem. Då
olyckorna kommo i det enskilda och allmänna lifvet med krig,
päst och hunger, då steg talet åter om djäfvulens
margfaldighet. Nu var det väl så, som Mäster-Jakob yttrar: »Hålen är
bunden af sin kedja och sträcker inte skräfveln utom bindslet.
Vore det ej fallet, så skulle vi på jorden ingen undflykt hafva»
(I, 121). Men hans framfart var ock ett Guds straff och bevis
på Guds stränga vrede, och på talet härom var i dessa tider ingen
ände, och så blef det heller ingen ände på djäfvulens
grasserande i likt och olikt.
Med rätta har förf. af »Den stora vreden» därför låtit den
kyrkliga förklaringen af den omtalade stora vreden anknyta
till tron på djäfvulens regemente. Mäster-Jakob utsäger
det med all önsklig klarhet, då han till den tviflande
stiftsherden, Dr Micrander, yttrar: »En gammal vrede trycker
landet; vi våga tro, att det är lämnadt djäfvulen till spillo» (I, 143).
De gamlas tro på Gråe Jägarn som rättskaffare blef ett försök
att drifva ut den ene djäfvulen med den andre. »Att våre
trogne förargas, när som mörksens makt bereder sig att fuska
i det kallet, det skall ärevyrdig broder ej förtänka!»
Denna föreställning var dock af mindre räckvidd, allrahelst
den stora vreden också uppfattades såsom en direkt Herrens
tuktan. »Därmed har», yttrar Dr Wallin till sin son, »förr i
världen menats en särskild förbannelse och straffdom, som
skulle trycka dessa nordanlanden genom frost, missväxt och
annat af Herrans hand för någon särdeles orsaks skull» (I, 211).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
