Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 E. STAVE
om »omskurna, som dock äro oomskurna» (9: 25), och förmanar
att »omskära sig för Herren och skaffa bort hjärtats förhud»
(4: 4), då har i stället för den yttre sakramentala handlingen trädt
en inre akt mellan människans innersta personlighet och Gud.
Och i öfverensstämmelse härmed kan sedan den yngsta källan
i pentateuken, som i motsats till profeterna är angelägen att
bevara äfven den yttre handlingen, framställa denna som ett
förbundstecken mellan Gud och patriarken Abraham och hans
efterkommande, ett tecken, som skall appliceras redan på det
8 dagar gamla barnet, alltså långt förr än några hänsyn till
manbarhet, krigsduglighet eller annat dylikt hunnit göra sig
gällande (1 Mos. 17). För oss, som från barndomen genom
Paulus fått höra, att »omskuren är den, hvilkens hjärta är
omskuret» (Rom. 2:29), faller det sig lätt att glömma den
andliga förvandling, som döljer sig bakom profeternas talesätt
och den yngsta pentateukkällans berättelse om omskärelsens
införande i Israel. I den israelitiska religionens utveckling
betecknar emellertid denna omvärdering helt enkelt en epok,
som närmar Gamla testamentet till det Nya.
Näst omskärelsen vill jag nämna offret. Att ingå på frågan
om offrets väsen och ursprungliga betydelse förbjuder tiden.
Jag måste nöja mig med att erinra om två tydliga
sakförhållanden: det ena, att offret enligt Gamla testamentets
framställning är lika gammalt som mänskligheten, och det andra,
att Gud har behag till offer. Kain och Abel offra, Noa
frambär ett brännoffer efter sin räddning, »och när Herren kände
den välbehagliga lukten, sade han vid sig själf: ’Jag skall
härefter icke mer förbanna marken för människans skull’» (1 Mos.
8: 20 f). När Israels barn vilja draga ut ur Egypten, säga
Mose och Aron till Farao: »Hebreernas Gud har visat sig för
oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt
Herren, vår Gud, på det att han icke må komma öfver oss
med pest eller med svärd» (2 Mos. 5: 3). Och detta tal är
nog icke bara en förevändning utan sanning. Israel har känt
Herren och offrat till honom före Mose. Det är först den
yngsta lagstiftningen, som låter Mose vara upphofsmannen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
