Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 E. AURELIUS
den uppfyllelsen af dess längtan och hopp, befäste dess lycka
och lät den glad blicka in i framtiden. När Augustus söker
den sakrala vigningen för sin personliga härskarställning, kallar
han sig ock divi filius. Med klok försiktighet undviker han
väl att i Rom ta. emot full gudomlig dyrkan. En sådan dyrkan
är frukten först af en lång utveckling under orientaliskt
inflytande. Men de första stegen i denna riktning tas dock genom
Augusti religionspolitik, och i den samtida retorikens och
poesiens öfversvinnliga tirader om Augustus som Jupiter, som
Apollo, som ’solen’, som ’Gud’, förberedas åskådningar, som
nästföljande tider göra fullaste allvar af. Den på Augusti död
följande konsekrationen af den döde kejsaren var därför i själfva
verket blott bekräftelsen på en uppskattning, som han redan
under sin lifstid hos sina samtida funnit. Kulten af härskarna,
som till sist uttryckligen tillägga sig titeln: dominiis et deus,
utvecklar sig sedan vidare och ställer andra kulter långt i
skuggan. Öfver den förvirrande mängden af i riket företrädda
religionsformer höjer sig så allt mera som en behärskande topp
kejsarreligionen. I dess egenartade sammansmältning af
patriotism och religiös känsla, får rikstillhörigheten, det enande bandet
mellan alla de nationellt och religiöst splittrade elementen i
riket sitt karaktäristiska uttryck.
Så se vi Augusti reform löpa ut, ej i ett stärkande af den
gamla tron och ett verkligt tillgodoseende af det djupare religiösa
lifvet, utan — i härskarkulten. Dess stegring betydde t. o. m.
ett den gamla trons tilltagande förfall. På denna tros bekostnad
växte den nya kulten sig kraftig, tills den till slut själf
triviali-serades och förytligades och förgäfves genom groteska former
sökte skyla sin egen innehållsfattigdom. Den romerska
religionens inre upplösningsprocess fortgick, trots allt försök att blåsa
lif i gamla former.
Saken var den, att den romerska religionen såsom ingen
annan var uttryck för statstanken, bunden vid statslifvets
former och buren af dess krafter. Detta intima förbund med
staten stod den dyrt. Det var som om staten tidigt uppsugit
religionens alla krafter och beröfvat den själfkänsla och
medvetande om sitt innersta väsen. Den grekiska religionens under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
