Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 E. STAVE
af mänskligt förbarmande och moderskärlek, David skonade,
heter det, Mefiboset (Meribaal), Jonatans son, för den ed vid
Herren, som de, David och Jonatan, hade svurit hvarandra.
Vid tillämpningen af den hårda lag, som gibeoniterna förskrifvit
konungen, lät David m. a. o. sig bestämmas af vänskapen till
sin afhållne vän Jonatan. Han utvalde i stället fem söner till
Mikal, Sauls dotter, och två söner till Saul, som hans gemål
Rispa födt honom. Och i berättelsen om Rispa få vi se
hvad en moder i Israel kunde få lida och hvad hon också kunde
göra för sitt barn. För att förstå hennes beteende måste
man erinra sig, att det ansågs som en olycka för en död att
ej få ligga i sina fäders graf eller att få sitt lik stympadt af
roffåglar. Man jämföre t. ex. skildringen i Jes. 14: 18 f. De
aflifvade sönerna till den olyckliga modern ha behandlats som
människor, på hvilka en särskild förbannelse hvilade, och de skulle
därför enligt gibeoniternas plan icke heller tillsvidare få någon
begrafning utan öfverlämnas åt himmelens fåglar och rofdjuren
på marken. Men den modiga Rispa kan ej finna sig häri.
Hon håller ut på den hårda klippan, troligen från början af
våren (»kornskörden») till hösten, då ariaregnet föll, för att
af-hålla asfåglar och vilda djur från att stycka hennes söners
lik. När regnet på hösten fallit; torde den öfver sönerna
hvilande förbannelsen ha ansetts af lyftad, så att man då kunde
få begrafva liken. Och nu gaf konungen den tappra modern
den lönen, att han lät begrafva hennes söners lik jämte Sauls
och hans sons ben i stamfadern Kis graf.
Det är ingen konst att se, att alla de här uppträdande
och handlande människorna ha en primitiv uppfattning af
naturen, att de ha andra föreställningar om Gud än vi; men de
ta sin religion och sin gudstro på fullt allvar, religionen
betyder för dem icke personliga stämningar och känslosvall; den
är tvärtom en sträng och hård verklighet. Men de foga sig däri;
de söka och finna sin Gud som en sträng domare inom ett
begränsadt område. Men de finna på samma gång utrymme för
medkänsla med de olyckliga, och modershjärtat banar sig väg
genom hårdheten i religion och sed för att nå sina älskade.
E. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
