Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 JOSEF SJÖHOLM
varit origenist i god tro, med andra ord, att han under sin
Orige-nesbeundrans tid icke varit medveten om eller icke reflekterat öfver
mästarens heterodoxier, och att han sålunda icke i grunden byter om
ståndpunkt, när han ställer sig i ledet af den store alexandrinerns
motståndare. Och när han i sin polemik mot Rufinus från hånet
och smädelsen, hvari han är en mästare, går Öfver till den kristliga
kärlekens talesätt, vill förf. i detta, som så lätt väcker intrycket
af falskhet och förställning, se uttalad en uppriktig känsla.
Hiero-nymus uppenbarar sig i sådana fall enligt honom som »en
stämningsmänniska, hos hvilken än det lidelsefulla hatet, än det starka
behofvet efter ro och frid får öfverhanden. Hos honom kämpa med
hvarandra den kristne, som vill förlåta, och människan, som till
hvarje pris vill ha hämnd, och med sin retoriska bildning förstår
han att gifva båda stämningarna ett raffineradt uttryck.»
Här går förf. så långt i bemödandet att genomföra en
psykologisk uppfattning som det gärna är möjligt. Ali psykologisk
välvilja kan dock icke i hvarje fall öfverskyla, att ett drag af oärlighet
tittar fram hos föremålet. Och huru mycket man än kan vilja,
äfven med hänsyn till Hieronymi egna förklaringar, reducera
omsvängningen i hans förhållande till origenismen, så synes det vara
ofrånkomligt, att en rest af oärlighet här stannar kvar. Det har
förvånat anmälaren, att förf. vid pröfningen af Hieronymi egna
bekännelser om sitt förhållande till Origenes icke gjort strängare
bruk af den betydelsefulla sats, han uttalar (p. 44): »Wir sind
eben nicht die besten Historiker unseres eigenen Lebens, andere
kennen uns oft besser als wir selbst.» Det ursäktande blifver alltid
kvar, såsom förf. i sin föregående teckning påpekat, att hela den
uppfostran, Hieronymus erhållit, hans retoriska träning, för hvilken
formen och skenet var hufvudsaken, icke var ägnad att uppodla
sanningssinnet.
Utan tvifvel riktigt i sin allmänhet är dock förf:s betonande
af stämningarnas växling hos polemikern Hieronymus. Till detta
fenomen, påpekar förf. med rätta, ligger förklaringen icke blott i
Hieronymi känsliga och eldiga själ, utan äfven i de
lefnadsförhållanden, som han valt. »Munkfromheten rörde sig mellan de båda
polerna: en ödmjukhet, som icke tillät någon själfvärdering, och
ett själfmedvetande, som icke tålde den mildaste kritik.» I detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
