Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SYDINDISKA SI VA-TEOLOGIEN
381
herre öfver sina handlingar och begär. Själens egna
handlande bragte henne i Karmans våld, men när hon nöjer sig
med att blott vara ett verktyg för Qiva, får handlandet ej
vidare något Agämya-karma till följd. Äfven det
uppsamlade Samcjita-karma förgöres "liksom ett frö, som kastas i
elden", en förklaring, som visserligen synes strida mot
Karmas väsen. Lika plötsligt, som Karma inkom i världen,
lika plötsligt låter man det försvinna. Prärabdha-karma
åter, frukterna af föregående handlingar, som äro mogna
att njutas i detta lifvet, efterskänkas däremot icke. De
äro ock anledningen till att den upplysta själen ännu hålles
kvar i världen. Men då de njutas utan att förnimmas och
ej kunna få några följder uti nytt Karma, äro de till föga
skada för själen.
Vi ha förut sett, att själens förbindelse med Päca är af
Advaita-natur, d. v. s. en förbindelse så innerlig, att de,
fastän åtskillda substanser, äro oskiljaktigt förenade. Hur
rimmar sig detta med talet om själens fullkomliga befrielse
från Päca i Quddha-avasthä? Härpå svarar <J). S., att Päca
visserligen fortfarande existerar i förbindelse med själen,
men sättet för existensen är ett annat än förr, nämligen så,
att själen ej mer i minsta mån beröres däraf. Själens
befrielse är att jämföra med mörkrets försvinnande, när solen
går upp. Mörkret upphör därför icke att existera, något
som framgår däraf, att det åter inträder, när solen går ned.
Det endast försättes ur kraft af en mot detsamma fiendtlig
princip.
Erfarenheten visar emellertid, att själen äfven efter
upplysningen gång på gång befinnes påverkad af de gamla
makterna. 9. S. förklarar detta bero på den onda vanans
makt. Själen är visserligen helbrägdagjord, men hon är
ännu att betrakta som en konvalescent. Hon är lik en
blind, som nyss fått sitt öga öppnadt och först behöfver
vänja sig vid ljuset. Ovan vid ljusrikedomen måste han
ofta sluta ögonen och kanske äfven uppsöka en mörk vrå,
hur mycket han än önskat att bli befriad från mörkret.
Eller han griper efter käppen, som han så länge varit van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
