Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DET JÄMFÖRANDE STUDIET AF DE SEMITISKA SPRÅKEN 39
den vetenskapliga situationen under större delen af
1800-talet karaktäriserats af Almkvist, då han säger:1 "Det är
som om de yngre väntade på ett moget verk från de gamle
mästarne, och dessa vänta må hända på hvarandra". Därför
ledde icke heller konung Oskak II:s åtgärd att utsätta ett
pris för den bästa behandlingen af de semitiska språkens
historia till den åttonde orientalistkongressen i Stockholm
och Kristiania år 1889 till något resultat, och så hade
Nöldeke allt skäl att vid det nya århundradets gryning i
2:a upplagan af sin läsvärda skizz Die semitischen Sprachen
(1899) upprepa följande vemodiga ord, som han uttalat redan
tolf år förut: KEin Buch, das das fur den jetzigen Stånd
der Wissenschaft leistete, was Renan fur seine Zeit leisten
wollte, existiert leider nicht".
Det är emellertid klart, att en i hufvudsak fullständig
framställning af en hel språkstams historiska utveckling
förutsätter åtskilliga specialundersökningar af olika slag.
Också står den semitiska språkvetenskapen i stor
tacksamhetsskuld till de orientalister, hvilkas verksamhet helt och
hållet eller delvis tillhör 1800-talet, för många värdefulla
förarbeten af denna art. Bland de många namn, som
vetenskapens historia under det senaste århundradet har att
uppvisa på detta område, må här blott nämnas Ewald,
Olshausen, Nöldeke, Philippi, Peätokius, Stade, Lagakde,
Baeth och Haupt och bland svenskar Almkvist, Tegnér
och Lindberg.
Ett spörsmål, som varit föremål för mycken diskussion,
är frågan om de olika semitiska språkens större eller mindre
ursprunglighet i förhållande till hvarandra. Redan Leibnitz2
hade påpekat, att ju mera en vetenskapsman varit sysselsatt
med ett språk, desto mer har han varit benägen att i detta
finna urspråket bäst bevaradt, och denna iakttagelse har
ock besannats på det semitiska området, ity att både
ara-meiska, hebreiska, arabiska och sabeiska haft sina ifriga
förespråkare. I allmänhet har man väl kommit till det re-
1 Anf. arb. s. 8.
2 Almkvist, anf. arb. s. 29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
