Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRKEBISKOP EKMAN SÅSOM TEOLOGISK FÖRFATTARE 147
vervinna söndringen mellan människorna inbördes, äfvensom
söndringen mellan himmel och jord.
Ändtligen erinras, att försoningen äfven omtalas såsom
en "återlösning" eller "förlossning" från synden genom Kristi
död, eller genom "hans blod" (t. ex. 1 Petri 1: 18 f.), men
att därvid såsom alltid, då fråga är om Kristi död, "denna
icke får tagas fristående för sig, utan som kronan och
höjdpunkten af ett lif i helighet och kärlek. Anden, som i
Kristi lif och död uppenbarat sig, och som är förevigad, är
den innerst verkande kraften i Jesu död och blod. Johannes
(1 ep. 5:8) säger därför, att "anden och blodet äro till ett".
I slutet på hela denna framställning kan E. ej
underlåta att än en gång framhålla, att vi om Kristi lif och död
på jorden, trots dess omätliga storhet och betydelse och
allt hvad som däraf är ämnadt att utveckla sig, dock icke
få säga mera än "att försoningens och förlossningens verk
i hela dess rikedom är i Jesu Kristi person grundlagdt och
fortverhar såsom en makt i världen. Och en hvar som vill
lefva ett rättfärdighetens och kärlekens lif har en helig
personlig makt att sluta sig till och låta sig gripas och ledas
af, nämligen Jesus Kristus". — Härvid hänvisar E. åter
till det förr af honom anförda ordet i 1 Kor. 3: 11.
VII.
Härmed hafva vi för andra gången kommit till slut på
Ekmans framställning af sitt stora ämne: "Kristi
försoningsdöds betydelse". Och man skulle nu hafva kunnat
vänta, att denna framställning, som utmynnade i försoningen
mellan himmel och jord, skulle hafva kunnat förblifva
oantastad eller åtminstone behandlad med vänlig förståelse
eller försonlighet. Men så var dock icke fallet.
Utan att här nämna någon personlighet — saken berör
en ur tiden bortgången —- anföra vi blott, att E. blef
mycket allvarsamt angripen, såsom hade han kommit med
en "ny lära om försoningen". Och hvad som härvid
väcker förvåning var särskildt den häftiga ton, hvarmed denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
