Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROTESTANTISK DOGMHISTORIA I LJUSET AF MODERN FORSKNING 221
gärningar utan endast är liksom skådeplatsen för Guds verk.
Nåden till laguppfyllelse genom tron erhålla vi i form af ett
gudomligt ingjutande. Detta sker ej en gång för alla utan
stegvis, och parallellt därmed går människans tillväxt i tro.
Därför är den rättfärdige på samma gång en syndare. Men
synden härskar ej och blir förlåten af barmhärtighet.
Såsom syndare är den troende fri ej från lagen, blott från dess
makt. Han måste alltjämt sträfva att i tro och kärlek fylla
dess bud.
Synden har sin grund i concupiscentia, arfsynden, och
består i antingen injustitia eller iniquitas. Injustitia, den
högmodiga egenrättfärdigheten eller motviljan mot Guds vilja,
betecknar hela vårt andliga lifs förvändhet och är såsom sådan
en svårare synd än iniquitas, de enskilda syndiga handlingarna
eller eftergifterna för världen och de köttsliga lustarna. Detta
är en följdriktig konsekvens af ödmjukhetsidealet. Ty ytterst
blir det ej konkupiskensen utan högmodet, som är syndens
kärna. Denna lära erbjöd snart anknytningspunkt för och rönte
återverkan af Luthers utläggning af första budet och synden
däremot.
I och med uppfattningen af människonaturen såsom det
onda trädet, som blott kan bära ond frukt, framkom också
Luthers åskådning om människans ofrihet. Fri är hon ifråga
om det naturliga lifvets yttringar, men ofri respectu nieriti
et demeriti, trälbunden under synden, i stånd blott till det
onda.
I anslutning till Augustinus, Bernhard, Tauler m. fl. har
Luther utbildat sin theologia critcis, sitt ödmjukhetsideal, sin
lära om det kristliga lifvets uppgifter och de gudomliga
nåde-gåfvorna. Från occamismen öfvertog han sin irrationalism
med dess misstro mot det mänskliga förnuftet, hvilken hänvisade
honom till Skriften såsom den enda fasta auktoriteten med
förbigående af, fast ännu ej opposition emot, kyrkoläran. För
att icke blott i lifvet utan äfven i det teoretiska tänkandet
göra allvar af korsets ideal behöfdes en teoretisk irrationalism,
sådan som den, hvari Luther i Occams skola erhållit sin fostran.
I klosterlifvet hade denna fromhetstyp med dess mystiskt
färgade ideal sin fruktbaraste jordmån, och det var framför allt
sin theologia crucis, som Luther förde med därifrån.
Verkheligheten däremot, försöken att nå rättfärdighet genom egna
gärningar, kunde lika ifrigt drifvas utanför klostermurarna;
Luthers erfarenhet, att de egna gärningarna svika, i samma
mån deras utöfning drifves till sin spets, var väl möjlig äfven
för andra, fast utifrån andra förutsättningar. Hvad Luther just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
