Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 D. FEHRMAN
Kap. XXXVI. Striden om goda gärningars
nödvändighet. Melanchton hade förklarat, att innebörden i Luthers
lära om tron kunde tillvaratagas, äfven om man afstode från
själfva ordet sola (se. fide). Häremot anmärkte Amsdorff, att
man väl kan såsom t. ex. Luther i sin lilla katekes tala om
rättfärdiggörelsen äfven utan ordet sola, men det är dock
gudlöst att, katolikerna och den världsliga makten till behag,
kasta något, för hvilket man så länge kämpat. — Melanchton
hade klandrat ett uttryck i Augsburgerinterim såsom i viss
mån förledande till gärningslära och ställde såsom korrektiv
däremot påståendet, att människan blir »furnemlich gerecht»
genom tron. Detta »furnemlich gerecht» funno
gnesioluthe-ranerna för svagt; blir människan »furnemlich gerecht» genom
tron, kunna de goda gärningarna i alla fall tänkas såsom
medverkande. — I Leipzigerinterim kräfdes vid botens predikan
uppmaning till böner, fastor och allmosor. Här funno
gnesio-lutheranerna trons betydelse underskattad och i st.
satisfaktio-ner återinförda. — I Leipzigerinterim framhålles vidare
människans fria vilja vid omvändelsen. Gud handlar ej med
människan såsom med en stock utan drager henne så, att hennes
vilja medverkar. Häremot invände gnesiolutheranerna: »det
är sant, att en stock hvarken kan älska eller hata Gud, men
en människa hatar och försmädar Gud». Människan står sålunda
vid omvändelse ej högre utan lägre än ett liflöst ting. —
Vidare framhållas därsammastädes tron, hoppet och kärleken
såsom nödvändiga for saligheten. Alltså (sluta motståndarne)
bli vi delvis äfven genom våra gärningar rättfärdiga och saliga.
Det var Major, som först med eftertryck tog i försvar
formeln: goda gärningar äro nödvändiga för saligheten. Han
sekunderades af Justus Menius, som emellertid snart föll till föga
för motståndarnes angrepp; dock var den allmänna
misstänksamheten redan allt för stark för att hans återtagande skulle
göra till fyllest. Äfven Major förklarade sig villig att afstå
från uttrycket: bona opera ad salutem necessaria på grund af
det missförstånd, som det väckt, men med lika liten framgång.
Hvarken hos den ene eller den andre betydde emellertid detta
medgifvande en förändring i tänkesätt.
Majors mening var, att vid själfva rättfärdiggörelsen hvarje
förtjänst är utesluten. Men efter rättfärdiggörelsen träder den
nya lydnaden i kraft, och denna är förutsättningen för det
eviga lifvets vinnande och villkoret för att det eviga lifvet ej går
förloradt genom peccata contra conscientiam. Dock får hjärtat ej
förtrösta på gärningar utan på Kristus allena. Han betraktade sin
lära som fullkomligt oskadlig, då han aldrig förnekat, att den, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
