Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROTESTANTISK DOGMHISTORIA I LJUSET AF MODERN FORSKNING 375
petere synas dock i Pfeffingers formler tillskrift}a den
opånytt-födda människan, och hans medgifvanden öfvertygade ej
mot-ståndarne.
Under striden mot Pfeffinger skärpte Flacius sin
ståndpunkt till att tillskrifva människans vilja i omvändelsen
direkt motstånd mot Gud. Gallus, hans meningsfrände, fattade
omvändelsen som en uteslutande passiv akt, men medgaf, att
efter omvändelsen Anden koopererar eller rättare
superope-rerar med den nya människan. Hvarken Flach eller Galli
uppfattning är fri från motsägelser.
Med Strigels uppträdande fördes striden in på det
filosofiska området. Strigel fattade viljan som en abstrakt
storhet, hvars konkreta bestämningar eller kvaliteter (ond eller
god) blott äro accidenser och kunna förändras utan någon
förändring i viljans substans. Arfsynden betyder väl den
svåraste depravatio af viljan. Men viljan har behållit sina
väsentliga substantiella egenskaper d. v. s. att vara fri och kunna
instämma utan allt tvång. Det vill, om man tillämpar
substansbegreppet, säga, att förnyelsen i pånyttfödelsen icke är en
gudomlig nyskapelse af utan blott en förändring i viljans en
gång skapade men sedan alltjämt förblifvande substans. Har
nu viljan bibehållit sin substantiella niodus agendi (så att
hennes funktioner äro bestämda inifrån eller äro fria och icke
tvångsmässiga), och ha dessa dess väsentliga egenskaper icke
utslocknat i och med arfsynden, så är likväl den egna kraften
icke nog till omvändelse. Fastmer behöfvas här Andens
rörelser genom Ordet, och först sedan följer viljans instämmande.
Alltså: viljan är icke orsak till omvändelse, utan Gud. Likväl
sker pånyttfödelse aldrig utan instämmande viljerörelser, ty
Gud har ingen magisk kraft. Så länge viljan gör motstånd,
är ingen omvändelse möjlig. Och människan är vid
omvändelsen icke passiv som en stock. Den icke pånyttfödde kan
ej samverka med Gud, men en sådan samverkan äger rum
redan i omvändelsen, en samverkan mellan Anden och
människans vilja.
Flacius fattade viljan konkret, d. v. s. såsom antingen en
arfsyndig eller en förnyad vilja. Strigels begrepp tedde sig
för honom såsom något indifferent, ett tertium velie, som vore
overkligt, då teologien endast kände 2 viljor, den ena af
djäfvulen, den andra af Gud. Omvändelsen består däri, att Gud
skapar en ny vilja, men därmed förintas ej den gamla. Den
gamla människans vilja har frihet blott i världsliga ting. Alltså:
af egen kraft kan den arfsyndiga (naturliga) människan ej
åstadkomma något godt, ej ens under den helige Andes bistånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
