Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROTESTANTISK DOGMHISTORIA I LJUSET AF MODERN FORSKNING 377
justitia originalis eller imago Det.) M. a. o. människan är
genom arfsynden substantiellt fördärfvad. Imago Satanae upphör ej
vid omvändelsen; där återställes blott Guds beläte, som sedan
äger bestånd i människan jämte Satans. Inom vissa gränser
kunde han åberopa sig på Luthers auktoritet. Men
orimligt blef detta substansbegrepp, när det tillämpades på den
pånyttfödde individen. Denne står då som innehafvare af två
absolut motsatta substanser, förenade i den troendes person,
men alltjämt bekämpande hvarandra. Så neutraliserades
reformatorernas lära om peccatum non regnans i de troende. Ty
äfven i dessa blir i grunden (med Flach utgångspunkt)
arfsynden i form af peccatum regnans mäktigare än tron. Och de
tillfällen, när Gud förhjälper den i sig svagare nya människan till
seger, äro blott momentana afbrott.
Vidare bestämmer Flacius till skillnad från reformatorerna
arfsynden icke såsom konkupiscens (han ser i de onda
begärelserna icke ett tillstånd utan syndiga akter; dessutom
omfatta de ej det innersta i synden: ignoratio Del ac diffidentia,
än mindre själfva roten till det onda) utan såsom imago
Satanae, hvars första actus et effectus just är konkupiscens.
Luthers definition af arfsynden såsom dels otro, dels
konkupiscens lät sig (jfr ofvan sid. 291) ej reduceras på en enhet.
Detta ville Flacius afhjälpa med att bakom båda skjuta in
imago Satanae som orsak.
För reformatorerna var den pånyttfödde såsom sådan ej
mer underkastad ignoratio ac diffidentia; trots alla frestelser i
denna riktning, utan blott konkupiscens. Dock var det ej
dessa afvikelser från Luther, som gnesiolutheranerna förebrådde
Flacius, utan manikeism (d. v. s. att han ställde djäfvulen
såsom skapare af människans substans). För att undgå denna
beskyllning utförde Flacius sin tankegång så, att den materia,
ur hvilken människan såsom förnuftigt väsen är skapad, äfven
efter syndafallet har bibehållit sin egenart, om ock i
försva-gadt mått. Till skillnad från denna materia — besläktad med
hvad Strigel kallade substans — talar Flacius nu om
människans forma substantialis, hennes ursprungliga bestämmelse
att i sitt väsen vara liksom en afspegling af Gud. Det är
denna forma substantialis, Guds beläte, som ej är hennes
materia, men det innersta och egentliga i hennes väsen, hvilken
genom synden är förvandlad i sin motsats. Blott med denna
förvandling af Guds beläte till dess motsats har teologien att
göra men ej med det yttre, viljans modus agendi o. d.
Förtydligandet gjorde dock ej stämningen mot Flacius
mindre afvog än förut. Motståndarnas växande personliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
