Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖREN KIERKEGAARDS BARNDOM OCH UNGDOM
239
i sakens natur, att tungan skulle bli hans vapen och
förråda en icke ringa elakhet. Kierkegaard skrifver väl 1849
(s. 69): "Den Glæde at være Barn har jag da aldrig hävt.
De frygtelige Qualer, jeg led, forstyrrede den Ro, som det
maa være at være Barn . . . thi Uroen i mit Indre gjorde,
at jeg altid, altid var udenfor mig selv". En annan gång
antecknar han: Tungsindigt-veemodigt, ironisk-overgivent
förstod jeg mig selv i den Lidelse at have været Olding, da
jeg var 8 Aar gammel og aldrig at have været ung". Af
skäl, som redan blifvit antydda, är det icke gärna möjligt
att utan vidare låta dessa ord gälla såsom en bild af den
verkliga barndomen, äfven om man å andra sidan ju icke vill
frånkänna dem hvarje betydelse. De höra, dessa utsagor,
till de öfverdrifter, som man alltjämt stöter på hos
Kierkegaard. Det visar sig åter och åter, att han i väsentlig mån
till sin barndom tillbakadaterar, hvad som först senare blir
en dyster verklighet i hans lif. Då öfverdrifver han både
faderns svårmod och sin barndoms mörker. Det riktiga och
sanna torde vara, att han såsom barn varit ganska sund
och gläd tack vare modersarfvet i sin natur. Det går nog
icke för sig att förklara gossens senare utveckling så godt
som uteslutande ur från fadern — liksom ej heller ur från
modern — ärfda anlag och en enastående strängt religiös
uppfostran; ty denna var i den tiden, då den var allvarlig,
af ungefär samma art i de flesta religiösa hem.
Det ges jämte anlag och uppfostran många faktorer, som
göra en människa till hvad hon blir. Det är det egna
vaknande lifvets skickelser.
Just vid öfvergången från barndomen till ungdomen
inträfifar en händelse, som för gossens hela lif och utveckling
torde ha fått en långt större betydelse, än man hittills
klargjort för sig, en händelse, som genom sina följder synes
ägnad att förklara det starkt patologiska i Kierkegaards
senare karaktär och framträdande, äfven om den icke ensam
frammanat det patologiska draget. Jag syftar på den
olyckliga dag, när Sören, antagligen 15—16 år gammal (s. 45),
föll ned från ett träd och fick ett våldsamt slag i ryggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
