Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
E. STAVE
svaret må blifva så opartiskt som möjligt, skall det hämtas
från en from israelit, som var ungefär samtidig med Jesu
apostlar och i mycket förråder en andlig släktskap med
den man, som till sist kom att intaga den förnämsta
platsen bland dessa, nämligen Paulus.
Hans namn är icke kändt, men han har efterlämnat en
skrift, som, i fall han hade utsatt sitt namn därpå, skulle ha
ställt honom bland de främsta skriftställarna från denna
tid. Men för honom, liksom för förf. till Jobs bok, var
saken viktigare än personen som skref om den. För att
skaffa sina ord auktoritet lät han, liksom förf. till Daniels
bok, orden vara talade af en i äldre tider berömd man,
nämligen Esra, och därför går hans bok under namnet IV
Esra, till skillnad från andra böcker, som inom judendomen
och kristendomen gå under Esras namn.
Förf. till denna skrift har upplefvat Jerusalems
förstöring af romarne år 70 e. Kr., och han vill nu såsom Deutero
Jesaja skrifva ett slags tröstebok för judarna, som sörjde
djupt öfver denna tilldragelse. Men hans tal är lika mycket
eller snarare mera en klagan öfver Guds världsstyrelse,
som låtit Israel lida så mycket. Detta framträder på ett
dramatiskt sätt i en scen i boken, där Esra efter ett
utbrott af klagan öfver Israels ständigt uteblifna lycka får
se en kvinna ute på fältet försänkt i djupt sorg. På Esras
fråga efter orsaken till hennes sorg berättar hon följande
rörande historia: Din tjänarinna hade varit gift i 30 år,
men ännu icke fått några barn. Under denna tid bad jag
dagligen och stundligen till Gud att få en son. Och till
sist hörde Gud din tjänarinna och såg till hennes smälek;
han aktade på min nöd och skänkte mig en son. Moderns
glädje öfver sonen tog sig uttryck i tack och lof till Gud.
Så uppfostrade hon honom med mycken omsorg och skaffade
honom också en brud. Men då, på själfva bröllopsdagen,
just som han stod i begrepp att inträda i brudgemaket,
föll han ned och dog. u Då — säger den förtviflade modern
— stötte vi omkull alla ljusen (i bröllopssalen). Grannarna
stodo alla upp för att trösta mig, men jag sade ej ett ord.u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
