Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FLODMYTER
413
Det är klart, att den spekulativa grekiska anden, äfven
då det gäller dessa flodsägner, skulle söka åstadkomma en
systematisering, men därpå behöfva vi ej här ingå.
Äfven i den grekiska filosofien har floden spelat en roll.
Se t. ex. Plåt. Timaios 22 c ff. Bl. a. hjälpte den till att
förklara Egyptens urgamla kultur. Där inträffade blott de
årliga Nilöfversvämningarna, men någon sådan där allt
förhärjande flod, som i ett slag sopat bort människorna med
deras kultur och hela deras odling, såsom det skett i de
öfriga länderna, hade där aldrig inträffat. Vidare, när
föreställningen om de olika världsperioderna utvecklade sig, fick
naturligtvis den stora floden också en plats där. "Det stora
världsåret behöfde liksom det vanliga solåret sin högsommar,
världsbrandens (sxxopwatg) tid och sin vinter, som utmärktes
genom regnflödena och öfversvämningen (xaTcotXoafxöc).
Redan hos Aristoteles finnes denna föreställning; hos Stoa är
den utformad i detalj och läres som trossats". (Usener.)
Innan vi nu lämna de grekiska flodberättelserna, må
emellertid också anföras ett par, som bära tydliga spår af
semitisk och grekisk sammansmältning. Den ena är
lokaliserad till Derketo-templet i det syriska Hierapolis (Bambyke)
och berättas i Lukianos "de dea Syria". Templet var
uppbyggdt öfver en klyfta i marken, hvarest, enligt traditionen
där på platsen, den stora flodens vatten runnit bort. Ty en
gång hade gudlösheten varit så stor, att människorna måste
utrotas från jorden. "På en gång öppnade sig
jordenskällor och himmelens slussar, hafvet steg allt högre, hela
jorden betäcktes af vatten, och alla människor gingo under."
Endast Deukalion blef jämte sina hustrur och barn för sin
fromhets skull skonad, i det han räddade sig i en stor ark
(XapvaJ), "som han själf ägde". När han steg ombord,
kommo alla slags fyrfota djur, tama och vilda, ormar och
hvad eljest, som lefver på jorden, parvis dit. Han tog upp
dem, och sedan drefvo de alla omkring i arken, så länge
floden varade. Men då vattnet sjunkit undan genom den
ofvannämnda klyftan, öppnade Deukalion arken, upprättade
altaren och grundade öfver klyftan gudinnans heliga tempel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
