Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARKETET BLAND KRIGSFÅNGAR 19
De allra största krigsfångelasaretten hade vi dock ännu
ej besökt, och när vi tagit afsked af doktorerna Zak och
Taussig, styrde vi därför färden dit. Dessa lasarett lågo i
en annan riktning, ungefär 3 kilometer utanför staden. Vi
åkte genom en vacker skog, och när vi nått vårt mål,
be-dårades vi af den härliga utsikt, som härifrån erbjöd sig
öfver Pensa. Det var alltså ett torrt och hälsosamt läge,
och fördelen af detta kunde läkarne icke nog beprisa. Ty
medan i Pensa II med dess sänka marker en elakartad
malaria ständigt härjade, fanns här ej ett spår af något
sådant. Sjukhusen här voro i alla hänseenden oklanderliga.
I vanliga fall användes de för de ryska soldaterna och lågo
strax i närheten af ett komplex kaserner. De kunde rymma
flera hundra sjuka, och för ögonblicket funnos där omkring
300. Dessa voro af olika nationaliteter, en hel del hade
tagits till fånga vid striderna den 21 mars 1916 (rysk stil 8
mars). Samma dag, vi voro där, skrefs ett 40-tal
rikstyskar ut såsom friska för att transporteras på arbete. De
fingo hvardera af våra rödakorsmedel 5 rubel, och när de
kommo fram och kvitterade dessa, hade vi tillfälle att litet
närmare samspråka med dem. Ehuru ännu svaga efter de
genomgångna sjukdomarna^ hade de dock ej förlorat det
hjältemod, som följt dem i strider och försakelser. Magra och
tärda voro visserligen många af dem, men när man frågade
dem, huru det stod till, fick man alltid svaret: "Oh, es geht".
Huru har jag icke lärt mig beundra dessa krigsfångar, från
hvilka man aldrig hör en klagan, ehuru så oändligt mycket
borde vara ägnat att framkalla en sådan! Hvilka
själsstrider ha de icke genomkämpat, och ändå ha de sin järnvilja
obruten! Jag kände, att man stod inför verkliga hjältar.
När de fingo hälsningen från fosterlandet och ett tack för
den tjänst, de gjort detsamma, lyste det till i deras blick,
och man förstod, huru de ledo af att vara dömda till
overksamhet, under det fäderneslandets öde afgjordes. De flesta,
med hvilka jag talade, voro från Westfalen, Hessen och
Thüringen.
Äfven vid dessa tvenne lasarett tjänstgjorde naturligt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
