Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EELIGION OCH MAGI 327
ogeneradt tala om att en sten faller till jorden i följd af
"tyngdkraften". Det är väl också detta, som närmast skett,
då teologien utträngt religionen. Så länge jag ännu betraktar
stenens fall som beroende på den i den boende tyngdkraften,
så länge jag ännu menar, att orsaken frambringar verkan,
räknar jag faktiskt med en dylik utomvärldslig verklighet.
För min del ställer jag mig därför tveksam till den af
Söderblom företagna inrangeringen af frambringar e-tr ön bland
de religiösa företeelserna, och jag kan i detta hänsende peka
på att äfven Wilhelm Bousset delar dessa betänkligheter.1
Dessa fäder, stora andar, som allting skapat, som äro
upphofvet till stammens riter och sociala inrättningar, motsvara
snarare de på senare stadier så vanliga ätiologiska myterna,
som ju mera söka att tillfredsställa det intellektuella behofvet,
klarhetsbehofvet, den primitiva nyfikenheten. Saga och dröm
sluta sig gärna till just dessa gestalter, som bilda ettslags
egendomligt mellanstadium mellan gudar och människor, i
stil med de grekiska heroerna. Men de äga för mycket
gemensamt med oss människor, äro allt för mycket en af
oss för att människan inför dem skulle kunna känna sig stå
inför det absolut enastående, inför det hemlighetsfulla och
mystiska, för att hon alltså skulle kunna känna sig skakad
inför det. De stå därför aldrig inför människan såsom med
henne handlande subjekt, de äro snarare frukter af det
primitiva förklaringsbehofvet. Vi kunna se ett godt exempel
på samma företeelse också i de mera utvecklade religionerna,
Då Gud i senjudendomen eller i den grekiska och sedan
västerländska filosofien öfver hufvud blir alltings yttersta orsak
men själf causa sui, hafva vi väl här något absolut
enastående, men just genom att förbinda det med världen såsom
förklaring till dess uppkomst ser jag det som objekt, icke
som subjekt; Gud blir ej det hemlighetsfulla utan den af
tanken fattade världsförklaringsprincipen. Detta hindrar å
sin sida den religiösa känslans kvardröjande. Tron har
fördrifvits af tanken.
Däremot möjliggör vår definition af religion—magi—meta-
L Theol. Rundschau 1916, s. 193.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
