Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURANMÄLAN
401
att beställa med denna del af hans personlighet.» (Sid. 22.)
Men när han sedan fick upplefva, att påtagligt själfbiografiska
anspelningar i hans dikter föranledde allvarliga och sedestränga
människor att misstänka honom för delaktighet äfven i blott
diktade utsväfningar och brott, då gladde ej denna öfver all
förväntan stora framgång den stolte lorden, utan tvärtom
upprörde den hans sedliga harm på det djupaste. (Se t. ex. sid.
147 f. om polemiken mot Southey!) Han finner ett raffineradt
nöje i att trotsa och förlöjliga den officiella moralen i det
moraliska mönsterlandet då och nu, det rättfärdiga England,
men när denna moral tar emot utmaningen och besvarar
anfallet, då blir han utom sig af förbittring öfver den intolerans
och hätskhet, som han själf gjort allt för att framkalla. Hvad
ha vi att lära häraf? Jo, att man aldrig bör ta immoraliteten
hos poeter af Byrons typ på riktigt allvar. Deras verk kan
innehålla saker af värde och djup, men de själfva äro i regel
genom sin ytterligt uppdrifna sensibilitet alltför oberäkneliga,
för att man vid deras personliga utsagor skulle våga fästa något
allvarligt afseende. Och när de få lust att pröfva sin
kvickhet på religion, kyrka och prästerskap, är det på samma sätt.
Det är ett slags litterär fingerklåda, en obehärskad leklust, en
sorts danssjuka, som inte riktigt vet hvad den gör, men genom
att tas på allvar blir upphöjd till »idékamp» och på det sättet
obotlig. Det saknas som bekant inte motstycken till fallet
Byron i vår svenska litteratur, men det är ett bevis på kyrklig
klokhet, när man inte tar dem på allvar. Liksom Byron bära
de moderna immoralisterna antagligen på ett nervöst
temperament och förtjäna därför snarast medlidande. Det sköna och
storslagna, det trotsiga och veka, som den byronska dikten
skänkt uttryck, kan man blott afnjuta, i den mån man förmår
frigöra sig från det obehag, vissa mycket framträdande drag i
hans personlighet väcka hos normala människor. Äfven svenska
kyrkomän ha ju senterat hans poesi: ej blott Tegnér utan äfven
Thomander (i sin disharmoniska ungdom) och Assar Lindeblad.
Och den normale Geijer skrifver om Byron dessa vackra, kanske
blott något för seriöst stiliserade distika:
Skald ur djupet han är; dock spegla sig äfven i djupet
Himmelens eviga prakt, stjärnornas strålande här.
Blicka där in! Doft sorlar ock vågens suck emot stranden.
Natt är: — ett människobröst slår dig till mötes i gråt.
Bibelforskaren 1917. Haft. 5—8.
E. Lgn.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
