Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTER.4TUEANMÄLAN 381
nerligen åskådlig och lärorik framställning av problemets läge
i närvarande tid.
Den självfallna utgångspunkten är den lutherska ortodoxiens
försoningslära, vilkens juridiska läggning redan tidigt gjort
behovet av ett djupare religiöst betraktelsesätt kännbart. Via
Schleiermacher, von Hofmann och Albrecht Ritschl samt deras
lärjungar — på den hofmannska linjen Kähler, på den ritschlska
.Häring och på den schleiermacher-ritschlska Pehr Eklund
och Kirn — skrider förf. till en ingående behandling av ett
antal representativa dogmatici i nutiden, vilkas insatser måste
anses avgörande ingripa i försoningslärans utveckling. Bland
dessa torde platsen längst till höger intagas av Ihmels. Längst
till vänster stå Krarup och Ording. Med speciellt intresse
följer man författarens framställning av E. Billings och
Göranssons bidrag till frågans lösning.
Törst stannar han inför spörsmålet om försoningens subjekt.
Anselm och ortodoxien satte människan Kristus som försoningens
subjekt på ett sådant sätt, att det blev en klyfta mellan
honom och Gud. Gud blev den enbart avvaktande, som väntade
på att få upprättelse. Och denna gavs av Kristus i form av
en mät- och vägbar prestation. Därigenom fastlåstes
försoningsläran i ett juridiskt betraktelsesätt. I motsats härtill tenderar
den nutida utvecklingen allt avgjordare att sätta Gud som
försoningens subjekt. Därigenom vinnes en riktigare förståelse av
förhållandet mellan Guds kärlek och hans rättfärdighet. Dessa
tvänne egenskaper hos Gud hade ställts i ett yttre mekaniskt
förhållande till varandra, varvid antingen rättfärdigheten fick
i viss mån undanskymma kärleken eller tvärtom. Det förra
felet vidlådde den äldre dogmatiken; det senare sammanhänger
med den ritschlska tankegången. I stället bör förhållandet
mellan Guds kärlek och rättfärdighet fattas organiskt enhetligt.
En sådan personlig och historiskt livfull enhetlig uppfattning
framföres särskilt av E. Billing och Göransson.
Är det Gud eller människan, som är försoningens objeJct?
Ortodoxien menade, att det var Gud. Försoningen innebar,
att han omstämdes till sitt sinnelag mot oss genom en
prestation oberoende av vår inre beskaffenhet (objektiv försoning).
Att en objektiv försoning i juridisk mening måste efterhand
förlora sin praktiskt religiösa betydelse, i samma mån som den
religiösa erfarenheten kommer till sin rätt, ligger i öppen dag. Ty
naturligtvis kan det icke vara annat än skevt att intaga en
ståndpunkt, som gör Gud mindre kärleksfull än hans Son och
således till arten underlägsen denne. I motsats härtill hävda
den subjektiva försoningens målsmän, att försoningen icke inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
