190 LITT ER ATUR ANMÄLAN Men redan nu, när vi sitta med Matteus-kommentaren i handen, kunna vi ej undertrycka vår åstundan efter den utlovade inledningsavdelningen, huru väl man ock förstår, varför författaren valt att spara denna till sist. Det är nämligen ej så få punkter, icke blott beträffande enskildheter, utan ock vad angår själva den vetenskapliga grundsynen, vilka genom saknaden av denna inledning blivit mindre begripliga för läsaren; jag tänker därvid icke egentligen på dem, som åtnjutit teologisk universitetsutbildning, utan fastmer på de bildade utanför teologernas krets. Jag vill nöja mig med ett enda exempel. Förf. utgår genomgående — och efter min mening med all rätt — från den bekanta s. k. tvåkällshypotesen vid de synoptiska evangelierna. Hur välkänd denna hypotes än må vara för oss teologer, får man nog ej utan vidare förutsätta en sådan bekantskap hos den bildade läsaren överhuvud. Förf. kan visserligen erinra om, att han därför med avsikt har undvikit att använda några sigla till att beteckna de antagna båda huvudkällorna för den synoptiska traditionen. Men jag tror, att han ändå skall giva mig rätt i, att det åtminstone vid vissa ställen kunde varit av gagn att direkt hava fått hänvisa till vederbörande parti i inledningen. Detsamma skulle nog hava varit fallet även vid andra punkter både här hos Matteus och i de följande kommentardelarna; därigenom skulle textutläggningen hava klamrats fast vid inledningen, liksom denna senare utan tvivel kommer att hänvisa till den förra. Vad angår själva anordningen och uppställningen av kommentaren, synes mig Lindblom till närmaste förebild hava valt den av Johannes Weiss redigerade, med stort bifall mottagna och vitt spridda tyska översättningen »Die Schriften des Neuen Testaments, neu übersetzt und für die Gegenwart erklärt» (1 uppl. 1906, 2 uppl. 1907, 3 omarbetade uppl. snart fullständigt utkommen). Ett textstycke i svensk översättning, stort nog att kunna förtjäna en egen överskrift, följes av en utläggning i ett sammanhang, varvid verssiffror i mariginalen underlätta återfinnandet av det, som angår tolkningen av en bestämd vers. Efter denna utläggning giver förf. i korta anmärkningar, tryckta med petitstil, där han så finner önskvärt, rum för sådant, som skulle bryta tankesammanhanget; i de allra flesta fall beröras här textkritiska problem — förf. är på goda grunder rätt sparsam på denna punkt — problem, som alltså nödvändigt förutsätta kunskap i grekiska språket, något som däremot ej fordras för att kunna tillgodogöra sig själva utläggningen. Förf. följer vid den meddelade översättningen av texten, så vitt jag kunnat konstatera, helt och hållet den nyss auktoriserade