Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
LITTERATURANMÄLAN
gån om Grud och Kristus är klart och övertygande ställd och
principiellt besvarad, så är däremot problemet »Kristus och vi», i
den betydelse jag här tar det, icke Jika säkert fattat. Det proble-
met är framför allt givet med satsen om den alltjämt fortgående
uppenbarelsen. Förf. knyter också denna på ett alldeles sär-
skilt sätt till Kristus, den levande Herren. Därmed tillkommer
Jesus en enastående ställning i uppenbarelsens historia och
verk, som gör honom till »den ende» och till »Sonen». Men
har man givit honom denna plats och ära, är det icke nog,
att man öppet och ärligt bekänner sin tro även till Jesu verk-
liga mänsklighet: de med denna bekännelse givna problemen
tränga sig då givetvis på med så mycket större styrka och
kräva lösning — varmed jag naturligtvis icke menar, att en
sådan varit möjlig genomföra i en bok av så begränsat om-
fång som föreliggande. Vad jag menar framför allt återstår,
sedan frågan om Jesu person och verk i deras förhållande till
Guds person och verk blivit besvarad, är att söka intränga i
problemet, icke blott huru Jesu person och väsen förhåller sig
till våra mänskliga personer och väsen utan framför allt huru
Jesu »verk» förhåller sig till människornas verk. Detta
kan låta kätterskt: katolskt ock synergistiskt. Så farligt är det
dock icke. Jag menar, att vad som nu framför allt tarvas är
ett energiskt upptagande av den fråga, som förf. vidrör, då
han i andra kapitlet framkastar spörsmålet om Kristi isolerade
ställning i uppenbarelsesammanhanget. Riktigt kräver förf.
en fortgående uppenbarelse. Men denna får icke fattas s. a. s.
blott i sin längdriktning utan också till sin utsträckning på
bredden. Vi måste lära oss att bättre fatta människan. Vi
måste genom vår protestantiska teologis, icke minst tack vare
Kants filosofi, förtunnade personlighetsbegrepp fram till en
djupare fattning av personligheten och det personliga livets
egendomliga sammanhang. Hur underligt det kanske än låter
måste vi, tror jag, söka i en ny försoningslära skaffa oss ett
evangeliskt uttryck för samma tanke som i viss mån
kan sägas ligga till grund för den katolska kyrkans i och för
sig högst oevangeliska meritum-teologi. I varje fall gäller det
att mot all rationalistisk förflackning av den religiös-sedliga
individualismen hålla blicken öppen för den solidaritet som känne-
tecknar det andliga livet i personligheternas djupaste skikt:
solidariteten i synd och skuld, i »förtjänst» och försoning. —
Jag menar att ett tänkande i denna, här blott svagt antydda,
riktning ligger i den aulénska grundåskådningens konsekvenser
eller i varje fall låter sig med densamma förena.
Arvid Bunestam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
