Bibeln / Jeremia, 12 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                         Jeremia, 12 Kapitlet

                 Profetens undran över Herrens vägar.
               Straffdom över Herrens arvedel.  Israels
                               grannar.

  1.    HERRE, om jag vill gå till rätta med dig,
        så behåller du dock rätten.
        Likväl måste jag tala med dig om vad rätt är.
        Varför går det de ogudaktiga så väl?
        Varför hava alla trolösa så god lycka?
      >Job 21,7. Ps. 73,3. Hab. 1,13. Mal. 3,15.
  2.    Du planterar dem, och de slå rot;
        de växa och bära frukt.
        Nära är du i deras mun,
        men fjärran är du från deras innersta.
      >Jes. 29,13.
  3.    Men du, HERRE, känner mig;
        du ser mig och prövar
            huru mitt hjärta är mot dig.
        Ryck dem bort såsom får till att slaktas,
        och invig dem till en dödens dag.
      >Ps. 139,1 f.

  4.    Huru länge skall landet ligga sörjande
        och gräset på marken allestädes förtorka,
        så att både fyrfotadjur och fåglar förgås
        för inbyggarnas ondskas skull,
        under det att dessa säga:
        »Han skall icke se vår undergång»
      >Jes. 24,6. Jer. 4,25. 9,10.

  5.    Om du icke orkar löpa
            i kapp med fotgängare,
        huru vill du då taga upp
            tävlan med hästar?
        Och om du nu känner dig trygg
            i ett fredligt land,
        huru skall det gå dig
        bland Jordanbygdens snår?
  6.    Se, till och med dina bröder
            och din faders hus
            äro ju trolösa mot dig;
        till och med dessa ropa
            med full hals
            bakom din rygg.
        Du må icke tro på dem,
        om de ock tala vänligt till dig.
      >Jer. 9,4.

  7.    Jag har övergivit mitt hus,
            förskjutit min arvedel;
        det som var kärast för min själ
            lämnade jag i fiendehand.
  8.    Hon som är min arvedel blev mot mig
            såsom ett lejon i skogen;
        hon har höjt sin röst mot mig,
            därför har jag fattat hat till henne.
  9.    Skall min arvedel vara mot mig såsom en brokig rovfågel --
            då må ock rovfåglar komma emot henne från alla sidor.
        Upp, samlen tillhopa alla markens djur,
            och låten dem komma för att äta!
      >Jes. 56,9.

 10.    Herdar i mängd fördärva min vingård
            och förtrampa min åker;
        de göra min sköna åker
            till en öde öken.
        Man gör den till en ödemark;
 11.        sörjande och öde ligger den framför mig.
        Hela landet ödelägges,
            ty ingen finnes, som vill akta på.
 12.    Över alla höjder i öknen
            rycka förhärjare fram,
        ja, HERRENS svärd förtär allt,
        från den ena ändan av landet till den andra;
            intet kött kan finna räddning.
 13.    De hava sått vete,
            men skördat tistel;
        de hava mödat sig fåfängt.
        Ja, I skolen komma på skam med eder gröda
            för HERRENS glödande vredes skull.
      >3 Mos. 26,16. 5 Mos. 28,38. Mik. 6,16. Hagg. 1,6.

 14.  Så säger HERREN om alla de onda grannar som förgripa sig på den
      arvedel jag har givit åt mitt folk Israel: Se, jag skall rycka
      dem bort ur deras land, och Juda hus skall jag rycka undan ifrån
      dem.
 15.  Men därefter, sedan jag har ryckt dem bort, skall jag åter
      förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en
      till sin arvedel och var och en till sitt land.
 16.  Om de då rätt lära sig mitt folks vägar, så att de svärja vid
      mitt namn: »Så sant HERREN lever», likasom de förut lärde mitt
      folk att svärja vid Baal, då skola de bliva upprättade mitt
      ibland mitt folk.
      >5 Mos. 6,13. 10,20. Jer. 4,2. Ef. 2,19 f.
 17.  Men om de icke vilja höra, så skall jag alldeles bortrycka och
      förgöra det folket, säger HERREN.