Bibeln / Evangelium enligt Johannes, 5 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                Evangelium enligt Johannes, 5 Kapitlet

                 Jesus botar på en sabbat en sjuk vid
                   Betesda, förföljes därför såsom
                  sabbatsbrytare, försvarar sig och
               vittnar om sitt förhållande till Fadern.

  1.  Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till
      Jerusalem.
  2.  Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad
      Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.
  3.  I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.
  4.  [1]
  5.  Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
  6.  Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan
      lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva
      frisk?»
  7.  Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig
      ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en
      annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»
  8.  Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»
  9.  Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick.  Men det
      var sabbat den dagen.
 10.  Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är
      sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»
 11.  Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till
      mig: 'Tag din säng och gå.'»
 12.  Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att
      du skulle taga sin säng och gå?»
 13.  Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty
      Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på
      platsen.  --
 14.  Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom:
      »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke
      något värre må vederfaras dig.»
 15.  Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus
      som hade gjort honom frisk.
 16.  Därför förföljde nu judarna Jesus[2], eftersom han gjorde
      sådant på sabbaten.
 17.  Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar
      ock jag.»
 18.  Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom
      han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade
      Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

 19.  Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen,
      sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig
      själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han
      gör, det gör likaledes ock Sonen.
 20.  Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv
      gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom
      se, så att I skolen förundra eder.
 21.  Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock
      Sonen levande vilka han vill.
 22.  Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit
      åt Sonen,
 23.  för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns.  Den som icke
      ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.
 24.  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord
      och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer
      icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
 25.  Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan
      inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den
      skola bliva levande.
 26.  Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt
      Sonen att hava liv i sig själv.
 27.  Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är
      Människoson.
 28.  Förundren eder icke över detta.  Ty den stund kommer, då alla som
      äro i gravarna skola höra hans röst
 29.  och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå
      till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till
      dom.
 30.  Jag kan icke göra något av mig själv.  Såsom jag hör, så dömer
      jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan
      dens vilja, som har sänt mig.
 31.  Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
 32.  Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans
      vittnesbörd om mig är sant.
 33.  I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för
      sanningen,
 34.  Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot
      vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva
      frälsta.
 35.  Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund
      villen I fröjdas i dess ljus.
 36.  Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes'
      vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att
      fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att
      Fadern har sänt mig.
 37.  Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig.  Hans
      röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans
      gestalt,
 38.  och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder.  Ty den han har
      sänt, honom tron I icke.
 39.  I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt
      liv; och det är dessa som vittna om mig.
 40.  Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
 41.  Jag tager icke emot pris av människor;
 42.  men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
 43.  Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig;
      kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.
 44.  Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och
      icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?
 45.  Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern.
      Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert
      hopp.
 46.  Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han
      skrivit.
 47.  Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina
      ord?»

[2]  och sökte att döda honom.