Bibeln / Paulus' brev till romarna, 9 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                Paulus' brev till romarna, 9 Kapitlet

                    Icke alla av Israel voro rätta
                israeliter; Gud har kallat jämväl dem
                som icke äro av Israel till att bliva
                hans folk, genom rättfärdighet av tro.

  1.  Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt
      samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
  2.  när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i
      mitt hjärta.
  3.  Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad
      från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder
      efter köttet.
  4.  De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten
      och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
  5.  Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter
      köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.

  6.  Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om
      intet.  Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som
      härstamma från Israel.
  7.  Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd.
      Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter
      dig.»
  8.  Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter
      köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
  9.  Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma
      tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
 10.  Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man,
      nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
 11.  Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig
      gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds
      utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke
      skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
 12.  det ordet:
        »Den äldre skall tjäna den yngre.»

 13.  Så är ock skrivet:
        »Jakob älskade jag,
        men Esau hatade jag.»

 14.  Vad skola vi då säga?  Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud?
      Bort det!
 15.  Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag
      vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den
      jag vill förbarma mig över.»
 16.  Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan,
      utan på Guds barmhärtighet.
 17.  Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig
      uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn
      skall varda förkunnat på hela jorden.»
 18.  Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill
      förhärdar han.

 19.  Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss?  Kan
      väl någon stå emot hans vilja?»
 20.  O människa, vem är då du, som vill träta med Gud?  Icke skall
      verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
 21.  Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma
      lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till
      mindre hedersamt?

 22.  Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin
      makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens
      kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
 23.  Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin
      härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut
      hade berett till härlighet?

 24.  Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast
      dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
 25.  Så säger han ock hos Oseas:
        »Det folk som icke var mitt folk,
        det skall jag kalla 'mitt folk',
        och henne som jag icke älskade
        skall jag kalla 'min älskade'.
 26.    Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:
        'I ären icke mitt folk',
        där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
 27.  Men Esaias utropar om Israel:
        »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,
        så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
 28.    Ty dom skall Herren hålla på jorden,
        en slutdom, som avgör saken med hast.»
 29.  Och det är såsom redan Esaias har sagt:
        »Om Herren Sebaot icke hade lämnat
        en avkomma kvar åt oss,
        då vore vi såsom Sodom,
        vi vore Gomorra lika.»

 30.  Vad skola vi då säga?  Jo, att hedningarna, som icke foro efter
      rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den
      rättfärdighet som kommer av tro,
 31.  under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke
      har kommit till någon sådan lag.
 32.  Varför?  Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom
      något som skulle vinnas på gärningarnas väg.  De stötte sig mot
      stötestenen,
 33.  såsom det är skrivet:
        »Se, jag lägger i Sion en stötesten
        och en klippa som skall bliva dem till fall;
        men den som tror på den skall icke komma på skam.»