Brevet till hebréerna, 9 Kapitlet
Den prästerliga tjänsten i de båda
förbunden.
1. Nu hade visserligen också det förra förbundet sina
gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.
2. Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo
ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det
heliga».
3. Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet,
ett som kallas »det allraheligaste»,
4. med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor
överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med
mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill
förbundets tavlor.
5. Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde
nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke
tillfälle att tala.
6. Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå
prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till
gudstjänsten,
7. men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året,
och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv
och för folkets ouppsåtliga synder.
8. Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det
allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det
främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd.
9. Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i
enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna
fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin
gudstjänst,
10. utan allenast äro utvärtes stadgar -- de såväl som
föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar --
stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre
ordning.
11. Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda;
och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är
gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu
är,
12. gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget
blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig
förlossning.
13. Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt
på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet,
14. huru mycket mer skall icke Kristi blod -- då han nu genom evig
ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud --
rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den
levande Guden!
15. Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro
kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led
döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra
förbundet.
16. Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som
har gjort testamentet är död.[1]
17. Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det
icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu
lever.
18. Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan
blod.
19. Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses
kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar,
tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl
själva boken som allt folket
20. och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har
stadgat för eder.»
21. Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de
ting som hörde till gudstjänsten.
22. Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod
utgjutes gives ingen förlåtelse.
23. Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen
renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste
renas genom bättre offer än dessa.
24. Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort
med händer, och som allenast är en efterbildning av det
sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu
träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.
25. Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig
själv, såsom översteprästen år efter år går in i det
allraheligaste, med blod som icke är hans eget.
26. Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens
begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid
tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.
27. Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan
dömas,
28. så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att
bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av
dem som bida efter honom, till frälsning.
[1] Grundtexten har i v. 15 f. samma uttryck för testamente och
förbund.
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/58_09.html