Bibeln / Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                  Brevet till hebréerna, 12 Kapitlet

                 Förmaning till uthållighet, särskilt
                  under Guds aga.  Det nya förbundets
                              härlighet.

  1.  Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må
      ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt
      synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa
      framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd.
  2.  Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på
      honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför
      honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och
      som nu sitter på högra sidan om Guds tron.
  3.  Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare,
      på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i
      edra själar.
  4.  Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot
      synden.
  5.  Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar
      med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke
      Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom.
  6.  Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset
      var son som han har kär.»
  7.  Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar
      med eder såsom med söner.  Ty var finnes den son som icke bliver
      agad av sin fader?
  8.  Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav,
      så voren I oäkta söner och icke äkta.
  9.  Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi
      visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara
      underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva?
 10.  De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem
      gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi
      skola få del av hans helighet.
 11.  Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan
      till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade
      därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet.
 12.  Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän»,
 13.  och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som
      haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.
 14.  Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse
      får ingen se Herren.
 15.  Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen
      giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att
      menigheten därigenom bliver besmittad;
 16.  sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom
      Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.
 17.  I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund
      av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna
      någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.
 18.  Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett
      som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm,
 19.  icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de
      som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem.
 20.  Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om
      det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.»
 21.  Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är
      förskräckt och bävar.»
 22.  Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad,
      det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental,
 23.  till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro
      uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och
      till fullkomnade rättfärdigas andar,
 24.  och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett
      stänkelseblod som talar bättre än Abels blod.
 25.  Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar.  Ty om
      dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här
      på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi
      kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från
      himmelen?
 26.  Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt:
      »Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock
      himmelen att bäva.»
 27.  Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna
      bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att
      de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande.
 28.  Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så
      låtom oss vara tacksamma.  På det sättet tjäna vi Gud, honom till
      behag, med helig fruktan och räddhåga.
 29.  Ty »vår Gud är en förtärande eld».