Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli bref till romarena - 2 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 8: 28 — 32.
Pauli bref till romarena.
vill då icke säga, att han förklarar honom
rättfärdig, hvilket ju innebure en osanning,
utan att han gör honom rättfärdig, i det
han gör honom fri från hans synd. Likaså
när Gud omskapar en menniska så, att
hon blir en i sanning rättfärdig menniska,
då är ock detta ett rättfärdigande. Det
är i hvarje fall sammanhanget, som afgör,
antingen ordet betecknar förklara
rättfärdig (se t. ex. Matt. 11: 19, 12: 37, Luk.
7: 29) eller göra rättfärdig, befria från
synd. Se äfven anm. till kap. 4: 26.
Samma förhållande eger rum med
ordet helga. När det säges om menniskor,
att de helga Gud (Es. 8: 13), helga Guds
namn (Matt. 6: 9), helga herren Kristus
(1 Petr. 3: 15), så betecknar helga
detsamma som att hälla helig. När det
der-emot säges, att Gud helgar menniskor (t.
ex. 1 Tess. 5: 23), så betecknar ordet
detsamma som göra helig.
14. — ty* när hedningar,**
som icke hafva lag, *** genom
na-turf göra det, som tillhör lagen,ff
så äro dessa, då de icke hafva
lagjftt sig sjelfva en lag,
* Sammanhanget är: endast de, som
fullgöra lag, skola förklaras rättfärdiga.
Detta gäller äfven hedningar, ty då de
icke hafva en lag i samma mening som
judarna, så äro de sig sjelfva en lag,
och äro således icke utan lag.
** Paulus säger icke hedmingarna utan
hedningar, ty icke om hedningarna i
allmänhet men väl om enskilda hedningar
kan det sägas, att de af naturen göra
sådant, som lagen bjuder.
^^^ icke ega någon särskildt uppenbarad
lag.
f af en inre naturlig maning utan något
yttre bud.
ff Här säger Paulus icke vidare lag
utan lagen, hvarmed han menar den
bestämda, mosaiska lagen. »Det som tillhör
lagen» d. v. s. sådana saker, som den
mosaiska lagen bjuder.
fff Ordagrant: icke hafvande lag. Detta
kan antiogen vara likbetydande med: ehuru
de icke hafva lag, eller: emedan de icke
hafva lag. Det senare är sannolikt
apostelens mening. Alldenstund hedningar icke
hafva en yttre Guds lag, så äro de sig
sjelfva en lag, när de göra sådant, som
den mosaiska lagen bjuder.
15. hvilka* visa, att lagens
verk** är skrifvet i deras
hjer-tan, då deras samvete medvittnar,|
ocli deras tankar inbördes anklaga
eller ock försvara ff —
Ebr. 8: 10. Rom. 9: i.
* alldenstund de.
** d. v. s. det, som den mosaiska lagen
fordrar, att man skall göra.
f då deras samvete vittnar med dem, d.
v. s. i deras eget inre vittnar om
beskaffenheten af deras gerningar. — Märk här, huru
Paulus skiljer mellan samvetet och den i
hjertat inskrifna lagen. Med den senare
menar han det i menniskans andliga natur
gifna medvetandet om Guds vilja. Detta
medvetande var från begynnelsen
fullkomligt men fördunklades genom synden. Det
blef dock icke alldeles utplånadt utan
finnes ännu qvar äfven hos hedningar fastän
mycket grumladt. Samvetet deremot är
ingen lag utan ett vittne. Det är en känsla,
som inom menniskan sjelf vittnar om
hennes förhållande till det, som inför henne
gäller såsom guddomlig lag. Samvetet
säger aldrig, hvad som är Guds vilja, utan
endast i hvad förhållande menniskan står
till det, som hon sjelf tror vara Guds
vilja. När t. ex. någon tror, att det är
emot Guds vilja, att han äter kött, så får
han ondt samvete, om han äter det.
Samvetet säger honom då icke, hvad Guds vilja
är i detta afseende, utan endast att han
handlat i strid mot, hvad han sjelf tror
vara Guds vilja. Deraf kommer, att den
ene kan med godt samvete göra, hvad den
andre icke kan göra utan ondt samvete;
likaså att en och samma menniska kan i
dag med godt samvete göra, hvad hon förr
icke kunnat göra utan att få ondt samvete.
Sådant beror nämligen på olika
uppfattning af, hvad som är Guds vilja. Det är
derför ett mycket vilseledande uttryck, när
man talar om »samvetslagen», såsom om
samvetet vore en lag. — Samvetet är
sof-vande hos en menniska, som intet frågar
efter Guds vilja, vahet hos den, som är
angelägen att veta och göra, hvad Gud
vill. Det vakna samvetet är godt^ när det
vittnar om, att man fullgjort, hvad man
tror vara Guds vilja; men det är ondtj
när det vittnar om, att man brutit mot,
hvad man tror vara Guds vilja. Ett lugnt
samvete kan antingen vara ett sofvande
eller ett godt samvete. Samvetet är
deremot aldrig vilsefarande. Min
uppfattning af, hvad som är Guds vilja, kan
vara vilsefarande; men mitt samvete
vittnar endast om mitt förhållande till det,
som jag tror vara Guds vilja. Om jag —
för att begagna samma bild som nyss —
tror, att det är synd att äta kött, så får
— 14 __
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
