Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli första bref till korintierna - 12 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 14: 4 0 —15: 3.
Pauli första bref till korintierna.
sant kristligt värde. Derför liknar
apo-stelen kärleken vid en väg, på hvilken
man bör löpa efter nådegåfvorna.
Tilläggsanmärhning till v. 10.
Hvad Paulus menar med uttrycket »att
tala med tungor», det kan icke med full
visshet sägas. Bibeltolkarenas meningar
derom äro ock mycket delade. I Ap. G.
2: 4 omtalar Lukas, huru lärjungarna vordo
uppfylda med den helige anden och började
tala med andra tungor. Att han der
menar, att de talade främmande tungomål,
det är klart af hela berättelsen. Ty han
tillägger, att tillstädesvarande utländska
judar kände igen hvar och en det tangomål,
hvari han var född. Detta är dock icke
det samma, som annars i det nya
testamentet kallas att »tala med tungor». Ty i
Ap. G. 2: 4 står det, att lärjungarna talade
med andra tungor. På de öfriga ställena
deremot heter det endast: »tala med
tungor», men icke: »tala med andra Xungov».
Hvad angår sjelfva uttrycket, så heter
det ömsom »tala med tungor» (Ap. G. 10:
46, 19: 6, 1 Kor. 12: 30, 14: 5, 6, 23,
39), ömsom »tala med tunga» (1 Kor. 14:
2, 4, 13, 18, 19, 27). 1 1 Kor. 14: 14
f. 2 6 säges ock »bedja med tunga» och
»hafva en tunga».
Om talandet med tungor lemnar kap.
14 några vigtiga upplysningar. I v. 2
heter det, att den som talar med tunga, han
talar för Gud och icke för menniskor; i
v. 18 f. säger apostelen om sig sjelf, att
han talade med tunga mer än alla de
troende i Korint, men i församlingen ville
han icke begagna sig deraf. Det var
således inför Gud, han så talade. Dessa
omständigheter göra det klart, att uttrycket
»tala med tunga» eller »tala med tungor»
icke betyder att tala med främmande
tungomål. Ty icke kan man tänka, att
apostelen begagnat ett främmande tungomål,
då han talat för Gud i ensamhet eller
bedit till Gud. Detta blir ännu mer
tydligt, då han i v. 10 f. talar om olika
tungomål och dervid begagnar ett helt annat
uttryck (j^ojvat i st. f. yXihaaai).
Emellertid var det, som talades »med
tunga», ett obegripligt tal, som behöfde
tolkas, om andra skulle fatta det och få
gagn deraf (v. 6, 16 f, 23, 28).
Uttydandet var derför en särskild nådegåfva (kap.
12: 10). Denna nådegåfva kunde den
talande ega (kap. 14: 5) eller genom bön
erhålla (v. 13). Men om han icke hade
den, och om ingen var tillstädes, som
kunde tolka, så skalle tungotalaren tiga i
församlingen och endast tala för sig sjelf
och för Gud (v. 28). Äfven detta bevisar,
att talandet med tungor icke var ett
talande med främmande tungomål.
Att »tala med tungor» framställes såsom
en motsats mot att tala genom
uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller
undervisande (v. 6). Det var således icke
ett uttryck af, vare sig direkt uppenbarelse
eller kunskap, och var icke heller något
slag af profetia. Det var enligt v. 14 f.
ett talande genom anden såsom motsats
mot det talande, som skedde genom
förståndet. Dess innehåll var enligt v. 14—
17 bön, lofsång och tacksägelse. Möjligen
är det på denna olikhet i innehåll
apostelen syftar, när han här i kap. 12: 10
talar om olika slag af tungor.
Af allt detta synes vara sannolikt, att
med tungotalandet menas ett talande i bön,
lof och tacksägelse, som skedde uti en
sådan hänryckning, att den talande icke
var fullt sjelfmedveten och derför uttryckte
sig på ett sätt, som för de hörande var
obegripligt (se anm. till kap. 14: 7, 9),
derest icke någon till äfventyrs var
tillstädes, som genom särskild nådegåfva var i
stånd att sjelf fatta det och sålunda tolka
det för andra. Tungotalandet var
hög-Ijudt (se anm. till kap. 13: 1) samt skedde
på ett sådant sätt, att den talande lätt
för en främmande kunde synas, som vore
han vansinnig (kap. 14: 23).
Egendomligt är, att apostelen endast i
detta bref nämner tungotalandet. Icke
ens i Rom. 12, der han annars talar om
de olika gåfvorna, förekommer ett ord
derom. Af apostelens ord tyckes ock
framgå, att man i Korint tillskrifvit det
samma en öfverdrifven betydelse, ja prålat
dermed. Mot sådana föreställningar
uppträder apostelen. Och han sätter
tungotalandet i sista rummet bland de andliga
nådegåfvorna, emedan det gör
församlingen jemförelsevis ringa gagn.
Af gamla testamentet kan man se, att
profeterna stundom talat i ett tillstånd af
hänryckning, vid hvilket deras eget
förstånd varit tillbakaträngdt, så att de icke
varit fullt sjelfmedvetna. Något likartad t
torde »tungotalandet» hafva varit. Från
både äldre och nyare tider af den kristna
kyrkans historia har man ock hört talas
om ett hänryckt, inspireradt talande, som
här eller der skall hafva förekommit, och
som vanligen af de talande och deras
anhängare prisats mycket högt såsom ett
synnerligt bevis på andens närvaro. Huru
mycken gemenskap sådant haft med det
— 166 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
