Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brefvet till hebreerna - 6 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 7: 26—8: 2.
Brefvet till hebreerna.
d. v. s. allt hvad I hafven gjort och
ännu gören af kärlek till hans namn, då
I hafven tjenat och alltjemt tjenen hans
helgon. Om Gud glömde denna kärlek
och dessa goda gerningar, så att han
fördömde eder, så skulle han icke vara
rättfärdig. Märk, huru fjerran författaren är
från att tala förringande om de troendes
goda gerningar.
11. Men yi önska, ^ att livar
och en^^ af eder må bevisa
samma ifverf med af seende på
hoppets fullvisshet intill änden, ff
^ Att vi trots vårt goda hopp om eder
likväl talat så, som vi gjort i v. 4—8,
det beror derpå, att vi Önska o. s. v.
** icke blott några eller de flesta utan
hvar enda en.
f så att den ene har samma ifver som
den andre.
tt samma ifver i att hålla fast hoppets
fullvisshet till slut. Se kap. 3: 6, 14.
Dertill vill författaren egga dem genom
att framhålla den fördömelse, de ådraga
sig, om de falla af.
12. på det I icke mån varda
tröga* utan ef terliknare till
dem, som genom tro och
lång-modighet ärfva löftena, f
* slappa i hoppet. Det fordras ett
ifrigt bemödande för att icke blifva slapp
och matt i hoppet. En sådan slapphet
är raka motsatsen till den fullvisshet, som
alltid håller ögonen stadigt på målet.
Se 1 Kor. 4: le, 11: i, 1 Tess. 1:
6, 2: 14, Ef. 5: i, der samma ord står.
f ärfva det lofvade, den eviga
frälsning, som Gud lofvat åt sitt folk.
Arf-tagare till denna frälsning äro Abrahams
rätta barn, d. v. s. alla de israeliter, som
vandrat eller vandra i fotspåren af
Abrahams tro. Se Rom. 4: 12. Jemför Rom.
9: 6 följ. Det lofvade få de ärfva i riket,
när det kommer. Att författaren här, såsom
annorstädes i brefvet, icke talar om
hedningars utan endast om israeliters
frälsning, dermed har han naturligtvis icke
förnekat, att samma löften, som gälla de
troende israeliterna, äfven gälla de troende
hedningarna. Se inledningen samt anm.
till kap. 2: 9. Att han säger löftena i
stället för det lofvade, det är mycket
vanligt i detta bref. Se v. 15, kap. 9: 15,
10: 3 6, 11: 13, 3 3, 3 9. Jemför Gal.
3: 14 och anm. dertill.
13. Tj * när Gud hade gifvit
löftet åt Abraham, så, enär han
icke hade någon större att svärja,
vid,*"^ svor han vid sig sjelf,
1 Mos. 22: 16 f. Ps. 105: 8 f.
Sammanhanget är: Hållen fast
hoppets fullvisshet (v. 11), ty löftetj som
hoppet sträcker sig efter, är alldeles osvikligt,
bekräftadt som det är genom en ed af Gud
sjelf.
Annars plägar man aflägga ed vid
den, som är större (v. 16).
14. sägande: Sannerligen Jag^
skall välsignande välsigna dig och
förökande föröka dig."^
* Uttryckssättet är hebreiskt.
Välsignande välsigna är det samma som att
rik-ligen välsigna; förökande föröka är att i
rikt mått öka. -— De här ur 1 Mos. 22:
17 anförda orden utgöra det löfte, som.
Gud med en ed gaf Abraham, när denne
hade lagt Isak på offeraltaret och var
färdig att offra honom. Löftet gällde närmast
en talrik afkomma åt Abraham. Men i
detta löfte ser författaren alla de andra
åt Abraham gifna löftena inneslutna,
således äfven och isynnerhet löftet om
frälsningen genom Messias.
15. Och sedan han* på detta
sätt** hade långmodigt bidat,f
fick han löftet, ff
* nämligen Abraham.
med ett sådant löfte och en sådan
ed att hvila på.
t Ordagrant: bevisat långmodighet.
tt det utlofvade, d. v. s. den talrika
afkomma, som var honom lofvad. Att han
icke fick den, medan han lefde, gör till
saken ingenting. Äfven i dödsriket ser han
sitt folks öden och deltager med sitt
intresse deri. Jemför Joh. 8: 5 6. Någon
motsägelse mellan denna vers och kap.
11: 13, 3 9 kan ej ega rum, då der talas
om helt andra löften, hvilka ännu icke
äro fullbordade.
16. Ty* menniskor svärja vid
den större,** och på all
motsägelse blir för dem eden en ände;
till bekräftelse, f
* Med detta ty inleder författaren erfc
närmare utveckling af den visshet, som
eden gifver åt löftet. Och han går derviå
— 462 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
