Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakobs bref - 1 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakobs bref.
Kap. 4: 5 — 12.
det då till deras andliga uppfostran, icke
för att fresta, d. v. s. förleda dem till
Se Matt. 6: 13 och anm. dertill.
14. Men hvar och en frestas,
då lian af sin egen begärelse
dragés och lockas.*
* Sjelfva frestandet till synd och affall
ligger icke i de yttre förhållanden, som
nya testamentet kallar frestelser, utan det
har sin grund i menniskans egna köttsliga
begärelser. De förra kunna visserligen
framkalla de senare, men de kunna å andra
sidan lika väl framkalla den troendes
andliga kraft till segerrik kamp, hvarigenom
hans andliga lif, långt ifrån att försvagas,
tvärtom utvecklas, starkes och fullkomnas.
I detta afseende äro de ock nödvändiga.
Om den troende derför känner sig frestad
till synd, så har detta alltid sin grund i
hans egna köttsliga begärelser. Och det
rår Gud icke för. Hans afsigt med de
yttre frestelserna var rakt motsatt. —
Märk för öfrigt, huru dessa ord visa, att
Jakob tänker sig, att köttsliga och syndiga
begärelser ännu finnas hos de troende.
15. Sedan när begärelsen har
aflat, föder hon sjnd;* men när
synden blifvit fullkomnad,**
föder hon död. t
Rom. 6: 2 3.
* Jakob framställer begärelsen såsom
en qvinna, som blifvit hafvande. Om den
troende följer begärelsen, så födes den
syndiga handlingen (denna må nu vara inre
eller yttre).
Såsom det goda utvecklas, så
utvecklas ock det onda. När synden kommit
derhän, att hon alldeles tagit välde öfver
den troende, då är hon fullkomnad.
t evig död (Rom. 6: 23). Den eviga
döden är redan närvarande och verksam i
den, som lefver i synd. Man kallar den
då för andlig död, hvilket uttryck dock
icke förekommer i nya testamentet. —
Märk, huru dessa Jakobs ord visa, att en
troende kan affalla och förgås.
16. Faren icke vilse, * mina
älskade bröder.
1 Kor. 6: 9, 15: 3 3. Gal. 6: 7.
* Eller: låten ingen förvilla eder. Se
anm. till Gal. 6: 7.
17. Hvarje god gåfva* och
hvarje fullkomlig skänk** är of-
vanifrån, nedstigande från
ljusens fader,f hos hvilken icke
finnes förändring eller vexlings
skugga.ft
* Jakob vill framhålla, huru omöjligt
det är, att Gud skulle fresta någon till
ondt. Från honom kommer hvarje god
gåfva men intet ondt.
** Gåfva och skänk äro två uttryck för
samma sak. Ordet sJcänk framställer
gåf-van såsom en gåfva af ren nåd utan all
förtjenst å menniskans sida. Hon är god,
emedan hon befordrar menniskans bästa;
hon är fullkomlig, emedan i henne icke
finnes någon brist, så att man skulle kunna
säga, att hon i något afseende borde vara
annorlunda beskaffad.
-f de stora lysande himlakropparnas
fader. Gud kallas deras fader, dels emedan
han är deras skapare, dels derför att de,
såsom varande ljus, äro en afbild af
honom sjelf. Ljuset är nämligen en afbild
af godhet och renhet.
ff d. v. s. skugga beroende på vexling.
Stjernornas ljus är underkastadt förändring.
Ibland lysa de starkare, ibland svagare,
ibland förmörkas de, hvilket beror på
deras vexlande ställning. Hos Gud, som är
ljusens fader, finnes ingen sådan
ofullkomlighet. Han är fullkomligt ljus utan
förändring. Jemför 1 Joh. 1: 5.
18. Efter sin vilja* har han
födt oss** genom sannings ord,t
på det vi må vara likasom en
förstlingff af hans skapelser, f*
Joh. 1: 13. 1 Kor. 4: 15. 1 Petr. 1:
23, 25.
* Ordagrant: hafvande velat.
Det högsta beviset på den i v. 17
omtalade Guds godhet är, att han födt
oss på nytt. Denna nya andliga födelse
ofvanifrån (Joh. 3: 5) är den största
gåfva, som kan tänkas. Och hon har sin
grund i hans egen vilja (jemför Ef. 1: 5).
Men är hans vilja sådan, huru skulle han
då kunna fresta någon till synd?
t d. v. s. genom evangelium. Se 1
Petr. 1: 2 3, 25.
tt Ordagrant: ett slags förstling, d. v. s.
likasom en förstling. Med detta ord
syftar författaren på det stadgandet i Mose
lag, att hvarje förstling, såväl
förstlingsfrukten af träden och af åkern som ock
det förstfödda af menniskor och djur, skullo
tillhöra Gud. Med orden oss och m menar
han sig sjelf och de andra troende af Israel..
— 591 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
