Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 16 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Matteus. Kap. 16:
19-22.
dikade, att de måtte pröva, om han
till äventyrs lupe eller hade lupit
förgäves (Gal. 2:2).
- Den bästa
förklaringen över dessa Frälsarens ord giver
Apg. 15:
1-29, där just ett sådant
bindande eller lösande, som Herren här
omtalar, var å färde. Det gällde där
för apostlarna att bestämma, huruvida
det för ingåendet i Guds rike var
nödvändigt att låta omskära sig eller icke.
f Vad apostlarna sålunda »löste»
eller »bunde», tilläte eller förbjöde på
jorden, det, säger Herren, skulle hava
giltighet inför Gud. Ty vad de beslöto,
det beslöto de genom Herrens Ande,
varför de ock kunde i sitt brev från
apost-lamötet i Jerusalem till de
hedning-kristna församlingarna skriva: Den
helige Anden och vi hava funnit för
gott (Apg. 15: 28).
- Makten att
förlåta eller behålla synder, vilken makt
Herren efter sin uppståndelse gav
apostlarna (Joh. 20:23), är något helt
annat än det lösande och bindande, som
här omtalas.
20. Då befallde han
lärjungarna, att de icke för någon skulle
säga, att han själv* var Kristus.
Matt. 17: 9.
* Folket trodde i allmänhet icke,
att Jesus själv var Messias (v. 14),
utan höll honom för att vara Messias’
förelöpare. Jesus ville icke heller, att
apostlarna skulle omtala det ännu. Det
var bättre, att människorna icke visste,
att han var Messias, än att de skulle
veta det och missbruka det. De tänkte
sig nämligen Messias såsom en furste,
vilken skulle förlossa Israels folk från
romarnas herravälde, återupprätta den
judiska staten samt göra den till ett
mäktigt rike. Tankarna på Messias
voro således i deras huvuden oupphörligt
sammanbundna med tankar på uppror,
och Herren ville icke låta göra sig till
medelpunkt för sådana tankar. Det
skulle därför ännu bliva en till
lärjungarna inskränkt och bland dem bevarad
hemlighet, att det var han själv, som
var Messias. Häremot strider icke det,
att han själv för den samaritiska
kvinnan i Sykar förut hade sagt, att han
var Messias (Joh. 4: 26). Dels var hon
en uppriktig, för sanningen mottaglig
kvinna, dels hade Herren där i
Sama-rien icke att befara några upproriska
rörelser. Dessutom är att märka, att
även hans ord till henne voro höljda i
ett visst dunkel, vilket gjorde, att hon,
när hon kom in i staden, sade: »Icke
kan han väl vara Kristus?» (v.
29).-
Den första bestämda förklaring, som
Herren avgav inför judarna, att han
var Messias, förekom under den
rättegång, som närmast föregick hans död
(Matt. 26: 64, Mark. 14: 62).
Innehållet i Frälsarens offentliga predikan var
messiasriket. Att han själv var
Messias, antydde han visserligen genom
att om sig begagna benämningen
Människans son, ävensom därigenom att
han av andra mottog den bekännelsen,
att han var Kristus, men direkt
uttalade han det icke (se till v. 17).
Mycket anmärkningsvärt är ock, att medan
Kristi och hans apostlars predikan
överallt före Kristi förhärligande betecknas
såsom »evangelium om riket» (Matt. 9:
35, 24: 14 m. fl.), framställes den
evangeliska förkunnelsen däremot i de
apostoliska breven efter Kristi
förhärligande såsom »evangelium om Kristus»
(Rom. 1:9, 15: 19, 1 Kor. 9: 12 o. s. v.).
I den förra framträder riket, i den
senare personen såsom medelpunkt.
21. Jj rån den tiden*
begyn-te** Jesus visa sina lärjungar, att
han måstet gå bort till
Jerusalem och lida mycket av de äldsta
och av översteprästerna och av
skriftlärarnatt och dödas och
på den tredje dagen uppväckas.
Matt. 20: 17 f. ’
* Denna händelse omtalas även i
Mark.
8:31-33. Luk.
9:21-22. -
»Från den tiden», säger evangelisten.
Ty nu kunde lärjungarna bära det; nu
var det ock nödvändigt för dem, på
det att de, om möjligt, måtte undgå att
stöta sig, när det inträffade, vilket
snart skulle ske. Det, som kommer
väntat, slår aldrig så hårt som det, varav
man alldeles oförberedd överraskas.
Jämför Joh. 13: 19, 16: 1.
** Herren hade förut dunkelt
antytt sitt förestående lidande (se kap.
12: 40, Joh. 2: 19, 10: 17), men nu
be-gynte han undervisa dem med tydliga
ord därom. Av Petrus’ svar synes, att
de icke hade förstått hans förut gjorda
antydningar.
f enligt Guds rådslut. Se kap. 26:54,
Lmk. 24: 26, Joh. 3: 14. Jämför ock
Apg. 4: 27, 28. Det var Gud, som
räckte honom den kalken (Joh. 18: 11).
tt Därmed menas Kådet (sanhedrin
eller synedrium) i Jerusalem, vilket
bestod av överstepräster, skriftlärare och
folkets äldsta. Se anm. till kap. 5: 22.
22. Och Petrus tog honom till
sig och begynte näpsa honom,
sägande: (Gud vare) dig nådig,*
[–-]
{+—+} 83
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
