Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Lukas - 22 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Lukas.
Kap.
22:21-28.
Matteus och Markus intet tala om
Ju-das’ utgång, att Johannes, som omtalar
Judas’ utgång, intet säger om
nattvardens instiftande, samt att Lukas,
som är den ende, hos vilken man får
någon historisk uppgift om saken,
talar så, att om man endast hade hans
berättelse, man aldrig skulle kunna
komma på någon annan tanke, än att
Judas varit med vid nattvarden. Evad
man alltså förfäktar den ena eller den
andra meningen, må man göra det med
den varsamhet, som alltid är en plikt,
där fullt bindande visshet ej är möjlig
att erhålla.
22. Ty Människans! son går,
eftersom det är bestämt,* dock
ve den människan, genom vilken
han varder överlämnad!**
* nämligen av Gud. Se Apg. 4:27 f.
** Om än människan med sin ondska
icke förmår göra något emot Guds
bestämda råd, så blir dock hennes ondska
icke därigenom mindre brottslig.
23. Och de begynte tvista
mellan sig själva, vilken det såle^
des* vore av dem, som skulle
föröva detta.
* eftersom det ju skulle ske genom
någon.
24. Men* det vart ock en
träta** bland dem, vilken av dem
som ansågs vara större.
Matt. 20:24 f. Mark. 10:41 f.
* Det, som omtalas i v.
24-30, förekommer endast hos Lukas.
** Grundtextens ord betyder
egentligen stridslystenhet, trätgirighet.
25. Men han sade till dem:
Folkens konungar härska över
dem, och de, som hava makt*
över dem, kallas välgörare.**
* d. v. s. de som näst konungarna
härska över dem.
** Detta var en hederstitel, varmed
man utmärkte dem såsom synnerligen
högt förtjänta om staten eller folket.
Den motsvarar ungefär, vad vi på vårt
språk skulle säga: »Hans nåd»
- en
titel som förr var mycket vanlig, när
man talade om eller till höga och
mäktiga män. Se för övrigt Matt. 20: 25.
26. Men I icke så; utan den
större ibland eder, han varde
såsom den yngre,* och den
ledande** såsom den tjänande.t
Luk. 9: 48.
* Den, som är yngre, har i regeln
den plikten att träda tillbaka för den
äldre och tjäna (Apg. 5:6, 10). Och
nu vill Herren säga: den som är större
bland eder, han ödmjuke sig, han söke
icke att komma framom eller uppöver
de andra, utan han trade tillbaka och
räkne i kärleken de andra för mer än
sig själv (Fil. 2:3).
** Grundtextens ord betecknar en,
som går i spetsen för de andra. Det
motsvarar, vad vi kalla ledare eller
ledande män. Samma ord läses i Apg.
15:22, Hebr. 13:7, 17, 24, av vilka
ställen man kan förstå dess betydelse.
f De ledande männen skola vara de
förnämsta i att tjäna: så är Kristi
ordning. All andlig härsklystnad är
en styggelse. Aldrig kan en människa
utöva ett sådant inflytande genom att
härska som genom att tjäna.
27. Ty vilken är större, den
som ligger till bords, eller den
som tjänar? Månne icke den,
som ligger till bords? Men jag
är mitt ibland eder såsom den, [-.som-]
{+•som+} tjänar.*
Matt. 20:28. Joh. 13:14 f. Fil. 2:7.
* och mitt exempel boren I följa.
Störst är Kristus, och näst honom
störst är den, som mest liknar honom i
det ödmjuka, självuppoffrande
tjänandet.
28. Men I* aren de, som
haven’ uthålligt förblivit** med mig
i mina frestelser.t
* Efter det förödmjukande låter han
nu det upplyftande följa. Han vill icke
taga ifrån dem den berömmelse, som
verkligen tillkom dem. Vill man i
sanning förödmjuka den lärjunge, som
tillfälligtvis förhäver sig, så måste
man öppet erkänna det goda hos
honom. Annars förödmjukar man honom
icke utan kränker honom i stället.
Paulus’ brev äro i detta avseende
synnerligen lärorika. Även när han hade de
allvarsammaste bestraffningar att
framföra, uttalade han alltid sin glädje över
det goda, han fann hos dem, som han
måste bestraffa.
** Ordagrant: genomförblivit d. v.
s. hela tiden trofast hållit ut och
förblivit hos mig, medan andra tröttnat
och gått sin väg. Se Joh. 6:
66-68.
t d. v. s. i alla de lidanden,
försmä-delser, förföljelser, som jag måst utstå.
Jämför Hebr. 2: 18, 4: 15. När man
besinnar, vilka förhoppningar lärjun-
- 371
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
