Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 4 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Johannes,
Kap.
4:14-20.
rikedom i jämförelse med en källa, som
endast sakta porlar eller rinner fram.
Detta använder Herren såsom en bild
av den gudomliga nådens och
sanningens överflödande rikedom.
[-.f-f-]
{+•f-f+} Det levande vatnet är en
springkälla, som kastar sin vattenstråle ända
in i det eviga livet, d. v. s. den
gudomliga nåden och sanningen utvecklar i
översvinnelig rikedom sin frälsande
kraft icke blott hela detta livet igenom
utan ända in i det eviga livet i
Mes-sias’ rike. Att dricka detta vatten, sker
genom tron på Jesus. Se för övrigt
anm. till kap. 6: 27.
15. Kvinnan sade till honom:
Herre, giv mig detta vatten, på
det att jag icke må törsta eller
(behöva) komma ända hit för att
öisa.*
* Kvinnan fattar icke ännu Jesu
mening utan tänker blott på naturligt
vatten, som kunde tillfredsställa
törsten för hela livstiden. Jämför kap.
6: 34.
16. Han sade till henne: Gå,
kalla din man och kom hit.*
* Jesus avbryter samtalet om det
levande vattnet och griper direkt in i
kvinnans sedliga liv för att å ena
sidan uppväcka hennes skuldmedvetande,
å andra sidan leda henne till insikt om,
vem han själv är
- det senare
därigenom att han för henne framstår såsom
den, som omedelbart genomskådar
henne och känner hela hennes historia (v.
29). En i sanning troende människa
blir man icke på övertygelsens väg
genom överbevisning utan endast på
samvetets väg, då man såsom syndare
ställes inför Frälsaren. För övrigt är av
det följande klart, att det icke var
Herrens verkliga mening, att hon
skulle hämta sin man, alldenstund han ju
visste, att hon ingen man hade. Hans
ord äro därför allenast en pil, med
vilken han vill träffa den ömtåligaste
punkten i hennes liv.
17. Kvinnan svarade och
sade: Man har jag icke.* Jesus
isade till henne: Du sade rätt:
Man har jag icke;
* Kvinnan känner pilen och söker
undvika honom genom en halvsanning.
Hennes ord kunna nämligen fattas så,
som vore hon en ogift kvinna; och
troende, att Jesus ingenting vet, söker
hon genom denna tvetydighet ingiva
honom den tanken.
18. ty fem män* har du haft,
och den, du nu har, är icke din
man;** detta har du sagt sant.
* Hon hade alltså varit gift fem
gånger och var nu änka eller frånskild.
** Det ligger i grundtexten tonvikt
på ordet din, såsom ville Herren säga:
icke din utan en annan kvinnas man.
19. Kvinnan sade till honom:
Herre, jag ser, att du är en
profet du.*
Luk. 7: 16, 24: 19. Joh. 6: 14.
* I dessa ord ligger ett erkännande,
att Herren haft rätt i det, som han
sagt; dock ännu ingen egentlig
syndabekännelse. Tvärt om. När hon nu
inser, att Herren är en profet, frågar hon
icke, huru hon skall bliva frälst, utan
leder samtalet in på den mest
brännande andliga stridsfråga, som skilde
judar och samariter åt. Ja, möjligt är,
att hon gjorde detta just för att
komma ifrån en närmare rannsakning
över sitt eget liv.
20. Våra fäder* tillbådo på
detta berg,** och It sägen, att i
Jerusalem är det ställe, där man
måste tillbedja.
5 Mos. 12: 5, 11. 1 Kon. 9: 3,
* d. v. s. samariternas urfäder i
landet. Dessa utgjorde en blandning av
kvarvarande israeliter och inflyttade
assyrier (2 Kon. 17: 24 f.).
** d. v. s. berget Garizim. I dalen
mellan detta berg och det närbelägna
berget Ebal lågo Sykar och Sikem. Om
dessa berg se 5 Mos. 11: 29, 27: 12 f.
Den samaritiska texten av Mose fem
böcker har ock i 5 Mos. 27: 4 namnet
Garizim i st. f. Ebal. På grund av
sådana ställen ansågo samariterna
Garizim såsom ett synnerligen heligt
ställe. Det var huvudorten för deras
gudsdyrkan. När judarna efter
återkomsten ur den babyloniska
fångenskapen lade grunden till Jerusalems
tempel (år 536 f. Kr.), begärde
samariterna att få deltaga i bygget men
blevo avvisade (Esr. 4). Sedan byggde
de omkring år 425 f. Kr. ett eget
tempel på Garizim, vilket de nu påstod©
vara det heligaste ställe, som fanns
på jorden. Detta tempel utvidgades och
förskönades på Alexander den stores
tid men förstördes av den judiske
konungen Johannes Hyrkanus år 129 f.
Kr. Ruiner efter detsamma finnas
ännu kvar. Berget Garizim betraktades
dock fortfarande av samariterna med
[–-]
{+—+} 425
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
