Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 11 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 11:
50-56. Evangelium enligt Johannes.
Joh. 18: 14.
* för folkets bästa, att folket må
bliva förskonat för den fara, som
ofelbart hotar, om vi låta Jesus fortfara
på detta vis.
** genom att förlora sin frihet samt
helt och hållet komma under romarnas
ok. Sammalunda säga även vi, att ett
folk förgås, när det, underkuvat av ett
annat, upphör att vara ett självständigt
folk.
51. Men detta sade han icke
av sig själv; utan emedan han
var det årets överstepräst, så
profeterade han,* ty Jesus skulle dö
för folket,**
* fastän mot sitt eget vetande och
sin egen vilja. I den gamla
israelitiska tiden var översteprästen den,
genom vilken Gud uppenbarade och
meddelade folket sin vilja. Uppenbarelsen
skedde då genom Urim och Tummim,
som utgjorde en del av översteprästens
ämbetssköld. Se 2 Mos. 28: 30, 4 Mos.
27:21. Sedermera upphörde denna
översteprästens betydelse. I anslutning till
det gammal-israelitiska
betraktelsesättet är det, som Johannes gör denna
anmärkning vid Kaifas’ ord. Att
Kaifas’ ord i hans egen mun hava en helt
annan betydelse, än de få för
Johannes, när han sätter dem i ljuset av
Guds eviga (för Kaifas obekanta)
frälsningsråd, det är så mycket mindre
att undra på, som man vet, att även de
gammaltestamentliga profetiorna
vanligen hava en närmare historisk samt
en avlägsnare messiansk betydelse. Se
därom anm. till Matt. 3:3, 21: 42.
** d. ä. judafolket.
52. ooh icke allenast för
folket; utan även på det han måtte
till ett sammanföra Guds
förskingrade barn.*
Joh. 10: 16.
* Med Guds förskingrade barn
menar evangelisten de hedningar, som
skulle och skola bliva troende De
kallas Guds barn från synpunkten av
Guds utkorelse. Se Ef. 1:5, 3:4 följ.,
Apg. 13:48, 18:10 m. fl. Det gällde
för Kristus att samla alla dessa till
ett, d. v. s. till en enda kropp. Se Ef.
4: 4 följ. Att de voro förskingrade,
syftar därpå, att de nu voro förspridda
här och där i hednavärlden utan
inbördes gemenskap. Deras församlande
framställes såsom en följd av hans död
därför, att han först genom sin död
övergick till det förhärligade tillstånd,
som utgjorde villkoret för Andens med-
delande (kap. 7: 39, 16: 7) samt för
utsträckningen av hans verksamhet till
hednafolken. Se Matt. 15: 24 och anm.
därtill; jämför ock Joh. 12: 24, 32.
-
För övrigt må märkas, huru
evangelisten här betraktar de troende såsom ett
enda samfund eller folk. Varje delning
av detsamma i en mängd olika
samfund med söndrande skiljemurar är
därför icke en trohet mot Herren utan
ett trots mot hela hans
frälsnings-plan.
53. Från den dagen
rådplä-gade de alltså, på det de måtte
döda honom.*
* Från nu var det bestämt, att han
skulle dödas; överläggningarna gällde
endast tid och sätt för verkställandet.
Flere gånger förut hade man försökt
gripa honom för att ställa honom inför
rätta; flere gånger hade man ock i vild
uppbrusning varit färdig att utan dom
och rannsakning stena honom, men
icke förrän nu hade Kådet fattat formligt
beslut om hans dödande.
54. Jesus vandrade alltså icke
vidare öppet* bland judarna,
utan gick bort därifrån till
landet** nära öknen,t till en stad,
som kallades Efraim,tt och där
vistades han med lärjungarna.
* Om betydelsen av grundtextens
ord se anm. till kap. 7: 4.
** Landet säges här i motsats mot
huvudstaden.
f den judeiska öknen. Om denna
öken se anm. till Matt. 3:1.
-ft Denna stad låg i nordost från
Jerusalem i närheten av Betel.
55. Men judarnas påsk var
nära, och många foro upp till
Jerusalem från landet* före påsken,
på det de skulle rena sig.**
* Här likasom i v. 54 säges landet i
motsats mot huvudstaden.
** Den, som blivit på något sätt
enligt Mose lag »oren», skulle rena sig
för att vid högtiden kunna träda ren
inför Gud (jfr 1 Mos. 35: 2, 2 Mos. 19:
10 f.). Denna rening var av Gud
förordnad (4 Mos. 9: 10 f., 2 Krön. 30:
17 f.). Den skedde genom varjehanda
ceremonier såsom tvagningar, offer
o. d., efter vilkas fullgörande man av
prästen förklarades ren. Jämför kap.
18: 28.
56. De sökte alltså efter
Jesus och sade inbördes, stående i
[–-]
{+—+} 492
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
