Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apostlarnas gärningar - 27 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Apostlarnas gärningar.
Kap.
27:32-41.
32. Då höggo krigsknektarna
av tågen till skeppsbåten och
läto den falla ned.*
* Innan sjöfolket ännu hunnit få
båten riktigt ned i vattnet, höggo
soldaterna av de tåg, varmed den firades
ned.
33. Men till dess det skulle
varda dag,* uppmanade Paulus
allesammans att taga »sig föda,
sägande: Det är i dag den
fjortonde dagen, som I vanten och
förbliven fastande, utan att hava
tagit något till eder.**
Ps. 102: 5.
* medan de väntade på dagningen.
I mörkret kunde de till sin räddning
icke göra mer, än de redan hade gjort
(v. 29).
** naturligtvis hade de under dessa
fjorton dagar icke blivit alldeles utan
mat. Men de hade under hela den
tiden icke ätit ett enda ordentligt mål
och voro till följd därav försvagade
(v. 21).
34. Därför uppmanar jag eder
att taga eder föda; ty detta hör
till eder räddning,* ty** på ingen
av eder skall ett hårstrå från
hans huvud gå förlorat.f
* Den följande dagens
räddningsarbete skulle taga deras krafter i
anspråk på ett sätt, som gjorde det
alldeles nödvändigt, att de nu stärkte sig
med mat.
** till eder räddning, säger jag, ty
räddade skolen I bliva och det
fullständigt.
f Se Luk. 21: 18, 1 Sam. 14: 45, 2
Sam. 14: 11, 1 Kon. I1: 52.
35. Men när han hade sagt
detta och tagit ett bröd, tackade
han Gud i allas åsyn och bröt
det* och begynte att äta.
* Jämför Matt. 14: 19, 15: 36, Mark.
8: 6, Joh. 6: 11, 1 Tim. 4: 4. Att här
icke är fråga om en kristlig
kärleksmåltid, säger sig självt, då ju största
delen av folket var hedningar, och dei
för övrigt endast gällde att stärka
kroppskrafterna till nästa dags
ansträngningar.
36. Men alla vordo vid gott
mod och togo sig föda även de.
37. Men på skeppet voro vi
illsammans två hundra
sjuttio-iex själar.*
Det var således ett stort skepp.
Man kan föreställa sig, huru utvecklad
samfärdseln redan på den tiden var,
då ett enda fartyg kunde hava så
många personer om bord.
38. Men sedan de hade ätit
dg mätta, lättade de skeppet,
kastande ut säden*-i havet.
Då folket om bord bestod av så
många människor, och skeppet säkert
ar provianterat för en lång resa, så
utgjorde det återstående matförrådet
utan tvivel en ganska stor tyngd, vars
utkastande ej obetydligt lättade
skeppet. Och nu behövde de det
matförrådet icke mer.
39. Men när det hade blivit
dag, kände de icke igen landet,
men de vordo varse en viss vik,
som hade en (låg) strand,* dit de
beslöto att driva upp iskeppet, om
de kunde.
* Det grekiska ordet i grundtexten
betecknar en låg strand (se Matt. 13:
2) i motsats mot branta kuster, på
vilka man icke kan landstiga. Malta (kap*.
28: 1) är annars en klippö med sådana
branta kuster.
40. Och de kapade ankarna
och släppte dem i havet, och
sedan de tillika hade lossat
roderbanden* och hissat upp
bram-seglet för vinden, höllo de mot
stranden.
* Ordagrant: rodrens band. Större
skepp hade två roder, ett på vardera
sidan om akterstäven. De hade
utseende av stora åror. Med roderbanden
menas de linor, med vilka rodren voro
uppbundna för att ej brytas sönder av
vågornas våldsamhet, medan skeppet låg
för ankar.
41. Men de stötte på en
landtunga* och tornade på med
skeppet, och förskeppet fastnade ocE
förblev orörligt, men
akterskeppet** bröts sönder av (vågornas)
våldsamhet, t
* Från land sköt ut en landtunga,
vars yttersta del låg under vattnet. Då
de försökte styra förbi landtungans
687
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
