Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
testamentet, såsom 1) trohet, trofasthet från Guds sida (Rm. 3: 3);
2) själva evangelium, uppenbarelsens ord, trossanningen, troslären
(Gal. 1: 23; 1 Tm. 6: 21; 2 Tm. 4: 7; Jud. v. 3); 3) förtröstan, tillit
(Mk. 11: 22; 1 Kor. 2: 5).
Verbet tro (pisteuo) har ock flera betydelser, såsom 1) sätta tro
till, försanthålla någons uppgift eller påstående (Mtt. 21: 25; 24: 23);
2) bifalla, samtycka till sanningen av en framställning eller ett
påstående på grund av dess självklarhet (Jk. 2: 19); 3) anförtro, betro
något åt någon (Lk. 16: 11; Rm. 3: 2; Gal. 2: 7) och 4) förtrösta,
lita på (Eb. 11: 1).
I Ebreerbrevet läsa vi om den tro, som ända från Abels dagar i
denna världen varit en makt mot synd och orättfärdighet samt en
källa till sällhet och rättfärdighet, att den är "en fast tillförsikt om det,
som man hoppas, en övertygelse om ting, som man icke ser" (Eb. 11:
1) eller ännu närmare: "ett underlag, en grundval för ting, som
man hoppas, en överbevisning om icke skådade gärningar,
händelser". Tron blickar med orubblig visshet både tillbaka i det förflutna
och framåt mot det tillkommande. Världens skapelse faller utom
alla människors medvetande och erfarenhet, men tilliten till den
uppenbarelse, som säger oss, att "världen blivit fullbordad genom Guds
ord", gör världens skapelse av Gud till en verklighet, varom icke
ringaste tvivel råder. Allting, varom de heliga skrifterna tala rörande
förflutna tiders personer, händelser och tilldragelser, äro génom vår
tro obestridda och obestridliga verkligheter, och med hänsyn till det,
som komma skall, vilket genom förutsägelser och löften är ställt i
perspektiv, så är det i hoppet lika rena verkligheter, emedan vi tro
löftena och förutsägelserna. Då en människa tror eller förkastar
något, som för henne framställes, så gör hon bruk i första rummet av
sitt förstånd eller omdöme. Men hon bestämmes ock till en icke ringa
grad av sin känsla, sin smak och sitt tycke, och måhända framför allt
av sin vilja. Som människan i sitt opånyttfödda tillstånd är behärskad
av det köttsliga sinnet, som icke begriper eller kan bedöma andliga
ting och som är fiendskap emot Guds vilja, emedan det icke är eller
kan vara Guds vilja underdånigt, så är det lätt att inse, hur platt
omöjligt det är för den opånyttfödde att begripa Gud i hans visdom, finna
behag i hans heliga och rena vägar samt böja sin köttsliga vilja under
Guds vilja, låt vara han i allmänhet har bedömningsförmåga, antager
och förkastar, hyser vilja eller ovilja för, vill eller icke vill o. s. v.
Det är naturligt, att människan alla gånger dömer, har smak eller ovil-
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
