Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristus till frälsning, är född av Gud; hur kan då pånyttfödelsen vara
rättfärdiggörelsens frukt eller ett moment i densamma?
"Försoningen innefattar två moment — heter det — a)
människans rening från synd; b) människans försättande i ett rätt
förhållande till Gud". — "Försoningen är icke gottgörelse för synd.
Talet om tillfyllestgörelse för synd är både till ord och innehåll
fullkomligt främmande för den heliga skrift". "Försoningen är icke
heller ett blidkande av Guds vrede, såsom hedningarna tänka". —
"Offrens betydelse i gamla testamentet har ofta framställts så, att
offerdjuret på ett sympoliskt sätt led döden i den syndandes ställe, och
sedan har det lagts till grund för den läran, att Kristus lidit döden i
syndares ställe och därmed försonat Gud. Detta är dock en grov
villfarelse". — "Men vad betydde då offren? De betydde rening
från synd" — "Försoning sker på det sätt, att människan i tron
mottager Kristus".
Det är att märka, att Dr. Waldenström ur sin försoningslära
utesluter just det, som är själva idén i en förlikning eller försoning.
Han talar om Gud såsom försonande och om släktet eller människan
såsom försonad eller såsom föremål för Guds försonande
verksamhet-Han åberopar Paulus i 2 Kor. 5: 19. Apostelns ord äro: "Gud
försonade i Kristus världen med sig själv och tillräknade icke
människorna deras synder". På ett annat ställe säger han: "En enda är
Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en
människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till en ställföreträdande
lösen för alla" (1 Tm. 2: 5, 6). Parterna, mellan vilka förlikning
ingås, äro Gud och människan. Denna förlikning ingicks mellan Gud
och släktet i dess fallna, förtappade tillstånd i Kristi död på korset
(Rm. 5: 6, 8, 10). I Kristus såsom medlare skedde det, och han
själv eller hans blod var lösepenningen, som utgavs i stället för
vad eller vem? För den ogudaktiges eller syndarens själ, som med
det dyra priset igenlöstes åt Gud. Om detta är försoning eller
förlikning, hur kan då försoning likställas med omvändelse eller
pånyttfödelse såsom ordets enda mening? Varför får icke försoning eller
förlikning ha sin mening? Förlikning mellan tvänne parter kan
förekomma endast då, när den ena förolämpat, förorättat, förbrutit eller
försyndat sig mot den andra. Är någon skada skedd, så måste den
ersättas; är ett brott begånget, så träder lagen emellan och sätter
*) Biblisk Tro-slära. Sid. 92, 94, 95, 99, 101, 103.
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
