Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte delen. Läran om Guds eller Kristi församling (Ecclesiologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1. Det biskopliga (episkopala, hierarkiska) systemet. Ganska
tidigt gjorde man, såsom vi redan sett, en skillnad på äldste
(presbuteros) och biskop (episkopos) såsom företrädande olika
ämbeten eller tjänster i församlingen. Biskopen fick ett visst inflytande
över äldsten och därigenom över församlingen. Biskoparna blevo
överuppsyningsmän både över församlingar och lärare, i en viss
mening fortsättande apostlakallet. Biskopen i ett landskaps eller en
stats huvudstad fick ett visst inflytande på och företräde framför de
övriga biskoparna inom landet (metropolitanförfattningen). Man gick
ett steg längre. Biskoparna (metropoliterna) på vissa, mer viktiga
och framstående platser, såsom Alexandria, Rom, Antiokia,
Konstantinopel och Jerusalem, gåvos företräde och inflytande framför alla
andra biskopar (partriarkalförfattningen). Ett steg återstod. En av
patriarkerna ansågs vara den förnämste. Dettä blev med tiden
biskopen i Rom, och därmed var påvedömet skapat.
Biskoparna hava överinseende och den högsta kyrkliga ledningen
över församlingar, pastorer och predikanter inom ett visst område,
kallat "stift". De inviga prester och församlingslärare i deras
ämbeten. I vissa fall tillsätta biskoparna lärare i församlingarna, vilka
äro berövade kallelse- och valrätt, exempelvis inom
metodist-episko-palkyrkan. I engelska högkyrkan (episkopalkyrkan) kan icke ett
kyrkligt ämbete få giltig kraft utan en biskops godkännande och
välsignelse. Allt är beroende av biskoparnas handpåläggning, vilken
räknas såsom ett slags sakrament och anses hava fortplantats i rak
nedgående linie från apostlarna (apostolisk succession). I katolska
kyrkan utnämnas och tillsättas biskoparna av påven omedelbart. I
den svensk-lutherska statskyrkan utnämner konungen såsom "kyrkans
högste biskop" biskopar, sedan presterskapet först uppsatt ett förslag
med tre kandidater. I metodist-episkopalkyrkan väljas de av
allmänna konferensen.
Det biskopliga kallet såsom ett särskilt ämbete i församlingen
är till sin tanke grundfalskt och obibliskt. Det verkar mer eller
mindre hämmande på församlingens självständighet och oberoende.
Följdriktigt tillämpat är det rent skadligt och fördärvligt, bringande
församliogar och lärare i andelig träldom under en myndighet, som
saknar varje spår till grund i de heliga skrifterna. Exempel därpå
lämna påvekyrkan, engelska högkyrkan och metodist-episkopalkyrkan,
för att nu icke tala om statskyrkorna. Biskopsidéens förkroppsligande
har funnit sitt fullkomligaste uttryck i den romerska påven. Han
•811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
