Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Naturens Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synas utplånad för en tid. Solen är ändock på
himmelen. Låt lugnet återställas, och solbilden skall
åter tydligt visa sig. Så är det med
gudsmedvetandet.
Vi öfvergå nu till ett bevis, som har sin grund i
naturen af menniskans förstånd och som kallas det
ontologiska beviset[1]. Menniskan kan tänka sig ett
oändligt fullkomligt väsen. Till detta begrepp hör
fullkomlighet i alla goda egenskaper, såsom allmagt,
allvishet, allgodhet m. m.; men äfven nödvändigt
varande; ty ett väsen, som må vara eller icke vara, vore
ej så fullkomligt som det, hvilket af nödvändighet
måste vara, och vore således ej det oändligt
fullkomliga. Men det, som af nödvändighet måste vara, det
är. Derföre, då vi tänka på ett oändligt fullkomligt
väsen, tänka vi på ett väsen, som är i verkligheten
lika visst som i tanken.
Alltså är verkligt varande oskiljaktigt förenadt
med begreppet om det oändligt fullkomliga väsendet,
så att detta icke kan tänkas utan såsom varande. I
och med detsamma man i tanken gör dess icke
varande möjligt, har man icke längre begreppet om det
oändligt fullkomliga väsendet. Tvifvel på slutsatsens
giltighet är derföre ologiskt.
Detta kan icke sägas med afseende på något
annat väsen; ty i begreppet om allt annat förutom det
oändligt fullkomliga väsendet, ingår icke nödvändigt
varande såsom ett vilkor för begreppets riktighet.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
