Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växlande relationer till huvudpersonen satirisera självupptagna eller lättsinniga människor, som
fortleva sitt forna liv, oberörda av världens olycka; särskilt riktas ett angrepp mot de
osympatiska former affärslivet under krigskonjunkturerna antar i det neutrala landet. Som ett
exempel av motsatt art skildras en samling finnar, som i Stockholm arbeta för sitt lands sak och
slutligen gå ut i kriget; gentemot deras tappra sinne framstår de övrigas slapphet eller
rovlystnad i dess ömkliga art. Den grundton som genomgår Siwertz’ bok är en farhåga, att den
neutrala nationen icke skall mottaga den moraliska erfarenhet kriget ger och därmed
distanseras i folkens liv. Vissa reflexioner författaren gör om sambandet mellan krig och moral
äro problematiska. I sin helhet är arbetet emellertid ett beaktansvärt dokument om känslor,
som under krigets år rört sig i Sverige. Den konstnärliga framställningen har udd och eld
och visar den intensitet en levande övertygelse ger. J. L.
Söderberg, Elsa [f. Dalström]. Den vita narcissen. Sv. andelsf. 1916. 146 s. 2:50.
Denna berättelse har en utpräglad tendens såsom anti-krigsbok. Förf. söker uppvisa det
meningslösa i blodsutgjutelsen och ivrar tydligen för en pacifistisk rörelse bland kvinnorna.
Historien handlar om en ung engelsman, som är ute vid fronten och har lämnat sin
svenskfödda hustru hos släktingar här i hennes hemland. Han återvänder slutligen från kriget men
såsom krympling. Stilen är ledig och förf:s medkänsla med krigets offer djup och äkta. E. G.
Wahlenberg, Anna. Tom och andra historier. A. B. 1916. 178 s. 3:—.
Författarinnan visar här åter sin förmåga att teckna svenskt borgerligt vardagsliv. Hennes
berättelser äro ej djupsinniga, kompositionen oftast klar och enkel. Vi känna så väl igen deras
gestalter, som vi mött mångfaldiga gånger i livet omkring oss. Förf. har, utan att alls lägga
an på något slags skämtsamhet, den sanne humoristens gåva att se det sköna i livets småting.
Bland dessa berättelser vill jag särskilt framhålla »Den skentokiga märren», som på ett
ypperligt sätt och i starkt koncentrerad form ger en livsbild av stort värde. Boken kommer säkert
att få många tacksamma läsare. E. G.
Witt, Otto. Orangeriets hemlighet. Roman. Hugin 1916. 245 s. 3:—.
Inom ramen av en tämligen banalt skildrad kärlekshistoria ger förf. oss till livs sina funderingar
angående möjligheten av att med elektricitetens hjälp få fram en växtkultur, som vida överträffar
den nuvarande, ett område, där förf. enligt egen uppgift gjort flera lyckade experiment. F. H.
Baring, Maurice. Obrutna brev. Övs. [fr. eng.] av August Brunius. Nst. 1916. 163 s. 2:75.
Det är svårt att i några få rader ge en föreställning om innehållet i Barings egendomliga
men högst intressanta bok. Den skildrar i »obeställbara» brev från eller om de
karaktäriserade personerna en rad historiska gestalter eller händelser — från trojanska krigets tid fram
till våra dar — men sedda och tolkade från helt andra synpunkter än de vanliga. Så t. ex.
är i brevet »Kung Lears dotter» karaktärsteckningen från det shakespeareska dramat — där
Lears döttrar framställas som hjärtlösa megäror, vilka plåga livet ur sin gamle far — omkastad,
och Lears dotter, Goneril, uppträder här och klagar över sin gamle knarrige far, som bära
ställer till bråk med henne, den mest plikttrogna av döttrar. — — — En annan typ bland dessa
brev äro de små roande tidshistoriska interiörerna sådana som »En premiär», som omtalar det
intryck en resande fransman erfar vid att i London få åse premiären av ett skådespel kallat
»Hamlet» och skrivet av en, som hette Shockper eller Shicksperry, vilken brevskrivaren efter
spektaklets slut får se på en tavern, där skådespelarna brukade samlas. Mest har det
förvånat honom att en lärd man, som var där, gjorde sig så gemen att ej blott tala utan även
dricka med den där vagabonden Shicksperry. — — — Det angenäma och för tanken
stimulerande i Obrutna brev ligger kort sagt i att förf. visar upp, att de s. k. ’historiska’
sanningarna ej alltid äro så sanna — det beror på varifrån man ser saken. Eller m. a. o. han vill
inskärpa våra värdeomdömens relativitet. M. F.
Biró, Ludvig. Serpolette. Roman. Övs. [fr. ung.] av Signe Leffler-Liljekrantz.
H. G. 1916. 173 s. 3:—.
Att den ungerska litteraturen — som d:r Béla Leffler i sitt förord framhåller — erbjuder
ett säreget intresse, inses av envar, som en gång betagits av Petöfis ursprungliga poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
