Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Författaravgift på boklån. (Diskussion vid S. A. B:s femte årsmöte.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I. Nordiska författarmötet riktar en varm vädjan till respektive skandinaviska
länders bevillningsmakt, att en av allmänna medel utgående avgift måtte införas
att utbetalas till författarna för lån av skönlitterära och populärvetenskapliga verk
från alla offentliga boksamlingar och lånbibliotek.
II. Styrelsen får i uppdrag att arbeta vidare på att antingen på överenskommelsens
väg eller genom lagstiftning, eventuellt internationell, få genomförd
en avgift från förvärvsmässigt drivna privata lånbibliotek till författarna av
skönlitterära och populärvetenskapliga verk.»
Avgiften från folkbiblioteken till författarna kan naturligtvis vara motiverad
endast under den förutsättningen, att dessa bibliotek genom sin verksamhet minska
författarnas kundkrets i bokhandeln. Hur är det med den saken?
På 80-talet, då Ernst Ahlgren skrev sin novell Siffror, torde det väl ha varit
rätt sällsynt att i bonde- och arbetarhem träffa på en boksamling, som innehöll
»skönlitterära eller populärvetenskapliga verk». Därmed är alls inte sagt, att böcker
alldeles saknades, även utom andakts- och uppbyggelselitteratur. Tvärtom
grasserade under de närmaste årtiondena »häftesromanerna» väldeligen, i allmänhet ett
80-tal häften med en premie på slutet i form av kaffeservis eller annat trevligt
och nyttigt husgeråd. Men dessa »romaner» — På Sibiriens dödsfält, Mälarbruden
eller vad nu de »svenska originalen» hette — kan man inte rubricera som
skönlitteratur, hur benägen man än är att våldsamt missbruka detta namn. Litterärt
stodo dessa kolportageromaner åtminstone inte på någon högre nivå än den dem
efterföljande landsplåga, som går under namn av Nick-Carterlitteraturen. Och
dessa årtiondens folkbibliotek, även sockenbiblioteken, hade inte mycken
skönlitteratur att bjuda på utöver översättningar av engelska missromaner och deras
tyska motsvarigheter. Våra verkliga författares kundkrets var begränsad till
överklassen och den bildade medelklassen, d. v. s. en mycket liten klick av den
svenska nationen. Och om hur obetydlig del av denna klick det var, som
verkligen köpte böcker, får man en god föreställning just i Ernst Ahlgrens novell.
Att förhållandena rätt radikalt förändrats under de båda senaste årtiondena är till
mycket stor del folkbibliotekens och studiecirkelbibliotekens förtjänst. Det är nog
dem äran i första hand tillkommer för det genombrott, som satt våra stora diktares
verk i arbetarens och bondens hand och väckt folkets breda lager till
kunskapstörst och bildningsiver. Inte minst genom sina särskilt till en början vad
bokvalet beträffar visserligen med många brister behäftade föreningsbibliotek ha
nykterhets- och arbetarföreningarna gjort sin genomgripande kulturinsats i vårt
folks andliga liv. Personligen har jag det djupaste intryck av den, eftersom jag
från barndomen växt med i denna gren av folkföreningarnas verksamhet och allt
sedan mina första studentår fått aktivt deltaga i arbetet på dess utveckling.
Följaktligen är det studiecirkelbiblioteken jag genom min personliga erfarenhet
bäst känner till och därför väl också huvudsakligen stöder mig på i min kritik av
författarmötets uttalande. Men även de allmänna folkbibliotekens utveckling under
särskilt det senaste årtiondet ger tydliga bevis på att författarna begått ett grovt
misstag, då de i folkbibliotekens verksamhet tro sig finna sina ekonomiska intressen
på något sätt motverkade.
Direkt intresserade som låntagare i folkföreningarnas statsunderstödda bibliotek
(ungefär 1,800) torde vara bortåt 100,000 vuxna män och kvinnor och i de
allmänna omkring 800, folkbiblioteken åtminstone en halv gång till så många.[1]
Detta blir en kundkrets för våra författare på en kvarts miljon människor, som
de inte skulle häft utan den genomgripande förändring i de litterära intressena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
